Göteborgsposten – 16 maj 1867, sida 2

2 — hut RAA narsson, hvilken då ingått på att sköta affären i bu-h viken emot en månatlig lön af 125 rdr, eburu G. till en början fordrat 150 rdr i månaden. Hr L. och G. 8 gingo der fier ned på kontoret, der detta yttrades: -IIr Gunnarsson går således in på att kontraktet upphafves? hvarpå G. svarade jakande. Svensson yttrade vidare, att da det af nägon, vittnet erinradosig, ej hvilken, väcktes fråga om att kontrakterna skulle återlemnas, hade hr Lampe yttrat, att det gjorde detsamma, hvom som hade kontraktet, alldenstund det nu i: vittnens närvaro blifvit uppsagdt. Karandeombudet ville fästa uppmärksamheten på det orimliga i att genom ett mundtligt astal upphåfva ett skriftligt koutrake af sådan beskaffenhet som det ifrågavarande. Huru skulle det gå med utborgningar, med butikens skulder med lagret, utan att derom vore skriftligt appgjordt? oc Vittuer Svensson yttrade vidare pa tilllrågan, att han ej visste huru mycket Guunarason skulle få i lön i månaden, utan blott att han mot en viss sådan skulle sköta butiken fr. o. m. d. I Januari, ehuru öfverenskommelsen först gjordes längre fram i denna månad. Flera gånger hade hr Lampe skrifvit och skickat bud till Gunnarsson, att han skulle komma upp och redovisa. Vittnet hade sjelf varit i butiken hos G. för au be honom lemna redovisning. Handelsboknallaren Kobert Lundberg hade hört ur Lampe klaga öfver det sätt hvarpå G. skött butikon, blera gaager bade G. blifvit uppmunad att komma till br Lampe med peuningar, utan att det likväl skott. Sjelf hade vittnet var:t hos G. i detta ärende och ena gången fått till svar att G. inom kort skulle komma, och den andra att han väl skulle komma nmagon gåäng. Emellertid kom ingen Gunnarsson. De penningar som hr Lampo af G. erhöll under de tre sista månaderna 1866 belöpte sig till summu summartma 100 rår rmt. Egentligen skulle G. redovisat vid hvarje månads slut. Kontrakt fanns mellan Lampe C:o och G. men vitinet hade ej läst det. Viunet visste följaktligen icke heller något om redovisningesättet. Kontraktet blef mundtligen upphäfdt på kontoret vid ett tillfälle då Gunnarsson kom dit upp. Då kontraktet oppsades, omnkmndo br Lampe vilkoren på hvilka G. fortsarande skulle sköta butiken. G. skulle ha viss lön, redovisa de influtna penningaroe hvarje Lördag, fick ej göra skulder för butikens räkning och skulle uppbära penningar såväl tör egen afloning som för butikens behof på kontoret. G. fick dock borga ut varor. Med alla dessa vilkor hade Gunnarsson på kontoret svarat sig vara nöjd. Lampe hade äfven efter deuna uppgörelses antagande sändt flera bud och biljetter till G. om att denne skulle lemna uppgörelse. Svarandeombugdet anmärkte, att vittnet Svensson yItrat, dot Lampe och Gunnarsson kommit ned från den söorres enskilda rum till kontoret och att vittnet Lindberg yttrat, det G. kommit till Lampe på kontoret samt att det ena visste att tala om vilkor för G:s fortfarande skötande af boden, om hvilka det andra visste ingenting. Följaktligen trodde sig ombudet finna, att vittnena bakade upp sig på stridiga uppgifter, ungefär som domrarne gjorde då de skulle vittna mot Susanna. Vittnet Lindberg kunde ej erinra sig om vittnet Svunsso : varit inne på kontoret, då uppgörelsen emellan L. och G. skedde. Han var tör öfrigt ofta ute i packmagasinet. Vitinet Sveneson hade fattat uppgorelsen emellan L. och G. som en laglig öfverenskommelse. — IIvem skulle ösfvertaga lagret då, hvem skulle betala skulderna? sporde kärandeombudet. — Jag vet ej. — Der kan hr L. få sig litet skulder på köpet. — IIvem skulle betala de specerier, som funnos i boden? — Dem skulle Lampe C:o eller Gunnarsson betala. — Efter sådane upplysning och i betraktande af de olika uppgifter vittnena halt, hemställer jag till rätten om de ej borde hänvisas till sin själasörjare, menade kärnn eombudetOrdf. framställde äfven, att ifall bada vittnena på en gång varit närvarande vid uppgörelsetillfället, så borde det ena såväl som det andra hört vilkoren för uppgörelsen. Intetdera af vittoena erinrade sig dock mera än hvad de förut uppgifvit, men vittnet Svensson erinrade sig, att Lindberg var närvarande på samma gång som han vid uppgörelsen. Gunnarsson skulle vid ett tillfälle medhaft ala sina böcker, men kom då endast med hufvudboken. Hr Lampe anmärkte, att al denna kunde ej affärernag ställning uppdagas. Vid ett tillfälle hade det vorit fråga om on utbetalning, som G. gjort. Ilan bade svarat, att han fått tillatelse af kassören, hr Cramer, hvilket denne äter påstod vara osanning. De båda vittnena, handl. Z Lindberg och handl. A. Böttger, hade väda varit närvarande vid en inventering, som omkr. åtta dagar efter butikens stängning egt rum derstådes. De på inventarielista uppsatta persedlarne funnog då der. Värdet var enligt hr Lampes priskuranter upptaget till 935 rdr. Det tuktade i butiken, men br Lindberg trodde oj att den skada, som till följe af fukt tillsogats varorna, kunnat bli så stor på atta dagar som den verkligen var; hr Böttger åter kunde ej i dutta afscende nitata sig bestämdt. Det framhölls af svarandevmbudet, aw huset var nybyggdt och att fekton således måste vara besydlig. Sedan vittnesforhören blifvit afslutade, yrkade vittnet, bokhållaren J. A. Svensson, ansvar å kårande sombudet, derför att detta skalle beskyllt honom för f mened. . IIaradsh. Arfvidsson svarade, att meningen varit med hans yttrande, att han ville fästa domstolens uppmärksamhet på nödvändigheten af att med omsorg hllsa vinnesforzöret. och på grund af olikheten i de båda första vittnenas uppgifter hade han yrkat att de måtte af sin själasörjare undervisas om edens vigt. Sedan några ytterligare anmärkningar blifvit gjorda angående olikheten i vittnena Svenssons och Lindbergs berättelser och sedan domstolen, på grunt af lattheten att förklara nämnde olikheter, afslagi: kärandeombudets begäran om utt vittuena måtte vi sas till presten, begärde kärandeombudet på grund af en ofullständighet i protokollet för förra handläågg ningen af målet, förnyadt vittneslörhör med vittnet C. G. Svensson, hvilken yttrade att han hört kom missarien Wittboldt säga det G. borde göra som hr Lampe ville, eljest kunde det komma att stå honom :dyrt. Vittnet tiliade att i boden suktat så mycket, att både specerier och tobaksvaror deraf tagit skada, -Joaktadt det eldades nästan dagligen i kaminen i bodsj kammaren rs Man skred derefter till afgifvande af slutpäst nendena. Kärandeombudet framhöll, att, oberäknad: tiden ringa öfverensstämmelsen emellan vittnena Svens2 A ..iBii 2