Göteborgsposten – 16 maj 1867, sida 1

vetat ... se der hvad man förtjenar på att vara allt för god. Och under fem minuter blef det en storm af beklagelser och beskyllningar. Simon lyssnade med sänkt hufvud. Om han hade varit ensam, skulle han hbsiva gutt för länge sedan; men hans hustru och hans dotter, som han såg skälfva bredvid sig i deras usla, väta säder! Den stackars Denise, uppretad, grälade med portvakterskan. Denna framhärdad derof endast så mycket mera i sitt beslut. Man mäste afstå från nyckeln och besluta. sig att gå. — Hvart skola vi taga vägen? frågade Denise. — Till Guds nåd svarade mannen, alltför utmattad att kunna bibehålla sin energie. Vid utgåendet ur rummet utbrast Isabelle, som fru Griboulot smekte efter vanligheten, i snyftningar, som pressade hennes stackars lilla hjerta. Den goda qvinnan som vändt sig mot kakelugnen af fruktan att låta bevek: sig genom åsynen af sina hyresgästers förtviflan, trodde att barnet gjort sig illa och sprang till henne. — Ack, min kut! Tu har akatat tig utropade hon seende den liila aflägsna sig haltande. — Nej, svarade Isabelle, det är min sko, som har kafvit mig på foten; det gör utt jag har svårt att gå. — Tet tror jag, tet, sade den goda Elsassiskan, betraktande Isabelles skodon,