Göteborgsposten – 16 maj 1867, sida 1

Tackars liten! tillade hon omfamuande henne. — Ocb sedan fryser jag så, jag är så våt! jemrado sig barnet hvars tänder skallrade. Denise astog den daliga schalen, som hon hade på axlarne och svepte den tyst om sin dotter. Hon ville bortföra Isabelle som portvakterskan hade tagit på armarne och som hon smekte, än brummande med half röst öfver dåliga betalare, än sökande att lugna barnet med vänliga ord. — Hvarföre vill du icke att jag stannar längre hos dig, mamma (iriboulot? trågade Isabelle, fästande på portvakterskan sina milda och sorgsoa stora ögon. — Tus m! sade Adelaide rifvande sig i hufvudet, . . . det regnar da mycket? — Oh! ja, stora regndroppar ! Titta bara. Och hon visade henne sina stackars små armar, efter hvilka klistride sig heunes vata klädningsarmar. Portvakterskan uppreste sig och låtsade se ut genom fönstret. I grunden var hon egentligen redan besegrad och sökte en före ändning för att ändra sitt beslut. — Hör på, sade hon med en förgrymmad min, jak kan i alla fill icke lemna er i tetta fäter. Om ni åtminstone hade gjort en liten afpetalning. — Fru Griboulot, inföll barnet, — mannen som försvarade pappa har gifvit mig fem francs att köpa mig en klädning för. Se der. Tag den och låt min stankars pappa, som ir mycket sjuk slippa iu. Jag skall tycka så mycket om dig. (Forts.)