Göteborgsposten – 15 maj 1867, sida 1

som för sin egen räkning uthyrde hvad hon kallade en möblerad våning sex trappor upp. Den kunde väl vara värd femton francs i månaden och uthyrdes till tjugufom, att betala i förskott väl till förståendes. Det hade sordrats alldeles särskilda omständigheter och minnet af bokhallarens fordna punktlighet, för att Adelaido skulle låta restera nära tre månaders hyra. Också var hennes tålamod uttömdt. Samma morgon hade hon underrättat sin hyresgäst att om han icke medförde penningar åt henne skulle hon neka honom nyckeln tiil lägenheten. Möjligtvis tillät lagen henne icke ulldeles denna rättighet, men en man i Simons belägenhet har hvarken den tid eller de penningar, som äro nödvändiga att klaga inför domstol, och vågade till och med icke vända sig dit. — Ah! min goda Griboulot, hvilket vider! hvilket väder! utropade Denise inträdande i portvaktsrummet. — Nå fål! och bengarne? frågade Adelaide skjutande sina glasögon upp i pannan för att bättre betrakta den hon talade vid. — Vi äro genomblöta ända in på benen, återtog Denise, som hoppades bevcka henne. Portvakterskan nickade på hufvudet liksom för att säga att det såg hon väl. Man såg att hon kämpade en strid mellan sin naturliga godhet och det beslut hon hade fattat att obevekligt utkräfva hvad man var henne skyldig. Efter några intetsägande fraser begärde fru Tournaire i bestämd ton nyckeln.