Göteborgsposten – 15 maj 1867, sida 1

pet, som en gammal renett, utbredde sig ett par glasögon i messingsbågar, lagade på två eller tre ställen med svart tråd. Hon sköt tid efter annan upp dem i pannan och återbragte dem sedan i sitt ursprungliga läge genom en skakning på hufvudet, liknande rörelsen hos en häst. Hennes röst som tycktes komma ur nåsun, var något skrikande. Den goda qvinnan var döf, ehuru hon icko ville tillstå det. Det oaktadt tyckte hon om att prata. I brist på bättre snattrade hon helt ensam eller moraliserade sin hund, som bordo vara en Methusalem i sitt slag, att döma at hans kullrighet och hans malätna pels. Adelside hade haft en man; hon hade honom kanhända ännu, men sedan femton år visste hon icke hvart han tagit vägen. Fordom trumslagare vid nationalgardet slog han lika gerna sin hustru som sin trumma. Han syntes icke mycket i den äktenskapliga bostaden annat än för att taga penningar och i utbyte gifva ovett och stryk. En vacker dag hade han rest med en landsmaninna till Adelaide, för att söka lyckan i Belgien. Man hörde aldrig mera talas om honom. I allmänhet trodde man honom vara död. Innan vi gå längre torde det vara tjenligt att säga det Tournaire och hans hustru bebodde i sjette våningen af huset en liten lägenhet, bestående af en usel kammare och ett kök, så litet att två personer icke skulle kunna ha vistats der på en gång. Möblerna ... och hvilka möbler! tillhörde portvakten,