Göteborgsposten – 15 maj 1867, sida 1

Ni fet, fat jak har aagt i dog, svarade gumman, — mina bengar eller ingen nyckel. Denise berätta de henne i noggranna detaljer och under mycket täktande, att deras bortovaro varit förgäfves och så vidare. — Ja, min goda fru Griboulot, sade hon, den häir eländiga stenhuggaren har slagit vantarne i bordet. Man siger att om vi få tjugu francs i stället för sextisex som han är oss skyldig, så är det det aldra yttersta ...Och ändå vete Gud när! — Hur micket har han fit er? frågade portvakterskan, som hörde bakvändt allt som oftast. — Ingenting alls, sade i sin ordning Tournaire, som upprepade sin hustrus förklaring. — Jag hör pra, jag hör pra! återtog Adelaide. — Nå fål! Tå han har kft er tjugu franes .... . — Men för all del, nej, afbröt Denise; man säger att han har lagt in. — Jag hör nog, jag hör nog! Min kut, jak kör or inte bå borten: men jag har färten att petala, jag också. Han fråkar inte efter allt det här, han inte. Denise försökte erhålla nyckeln till dörren men det var förgäfves. Mutter Griboulot hörde så mycket mindre, som hen talade sjelf på samma gång i stället för att höra jå. Ilon påminde om sin medgörlighet och förebråddo sina hyresgäster att hafva brutit aitt löfte, i ordalag som utan att vara grofva likväl djupt sårade Tournaire. (Forts.)