Göteborgsposten – 13 maj 1867, sida 2

ar såkert, all hon 1 de sydtyska staternas införlifning i det nordtyska förbundet ser eu fara för Österrike, hvilken hon är besluten att afvärja med alla de medel, som siå till dess TrÖrrogande. Ett sådant medel ser Österrike 1 anslutningen till Frankrike. Det är möjligt, att det mesta af hvad om som berättats ung. en österrikisk-frunsk allians är en tom dikt; men det är ett positivt faktum, att det tor nämnda fall redan består beståmdastipulationer mellan ÖStorrike och Frankrike, ät ven om de icke fött gestalten af en formlig traktat. Aftalen mella de nämnda båda masterna äro, som sagdt, endast ingångna för ett bestämdt tall; de träda : kraft, då Proussen öfverskrider Mainlinien; de äro af ungefär samma beskaflenhet, som Preussens öfverenskorumelser med Italien i fjor. Fastän man hittills iakttagit den största hemlighetsfullhet med afseende på dessa stipnlationer, är det likväl nästan öfverflödigt att anmärka, det man i Berlin är mycket vål underrattad om dessa saker och tagit sina motåtgärder. Dessa bestå i likenliga, vilkuriga arrangomen ter med Ryssland, som skall natva öivertagit uppgiften att hålla Österrike i schack, om det skulle ta i sinnet att bereda Preussen svårigheter och att söretaga on militärisk demonstration vid den österrikiska ostgränsen, såframt denna stat skulle taga aktiv del i kriget. I samband harmed må nämnas ett annat meddelande trån Wien, enl. hvilket initiativet om att få Italien med på konterensen utgått från Frankrike och Österrike gemensamt, hvaraf följer, av Itallen år uelaktigt at de tysta ötverenskommelser, som för vissa hänvdeiser ingåtts mellan Frankrike och Österrike. En bretskvivare till Koln. Åeit. vill tillochmed veta, att franska regeringen vid hofven i Munchen, Stuttgart och Karlsruhe ej allenast gjort framställmagar mot den politik de nu äro : saru med alt inslå gentemot Preussen, utan äfven fastal deras uppmärksamhet på de stora faror ocn förluster, för hvilka de i händelse at ott krig skulle utsätta sig, om de icke iakttogo en neutral ställning. Ätven Österrike skall hatva påpekat sannolikheten at att de sydtyska staterna skulle genom en allians med Preussen utnätta sig för att bli valda till krigsskädeplats. Man skulle at allt detta vara berattigad att draga den slutsatsen, att Preussen skall, i händelse det vill tulltölja sin politik, att, i enlighet med preussiske konullgens trontal, indraga under sig ätven de sydtyska staterna, möta ett bestämdt och afgjordt motstånd i en fransk-italiensk-österrikisk koaliuon, hvilkon skall i så fall stålla sig på Pragertredens sida och tordra densammas oåterkalleliga uppfyllande såväl i hänsyn till ett sydtyskt atatsförbunds sjelfständighet som Nordslesvigs äterlamnande till Danmark. Men alldenstund Preussen otvifvelaktigt ej skall vilja uppgifva sm tyska politik, åt hvilken konung Wilhelm 1 sitt sista trontal ytterligare gifvit den atgjordaste bekräftelse, och det icke heller är sannolikt, att Frankrike skall tillåta utan motstånd Tysklands enande under Preussen, hvars aggressiva politik under dess absolutistiska regime iunebar alltför mycken fara och hotelse för Frankrikes säkerhet, för att det skall kunna åse det med stillatigande, — så är det tydligt, att krigsfara fortfarande hotar, om än icke så öfverhängande som i den luxemburgska frågan, hvilken bragt sakerna till Bin spets. Skall diplomatien sorglöst kasta å sido dessa ogunstiga utsigter lör framtiden, eller skall den försöka att grunda ett förhållande, ett nytt jemnvigtssystem, som kan grunda en tid af lugn? Parisertidningen Memorial Diplomatique, som ofta innehåller artiklar, hvilkas maisedlar dofta al de fina ossencer, som man återfinner i m:me Metternichs boudvir, der politiska hemligheter ofta söka sitt tillhåll, om de icke tillochmed der ha sitt urspruvg, — Måm. Dipl. säger, att rykten äro gängse om, att en lycklig utgång af konterensen skulle banu väg för öppnandet at en kongress å hvilken representanter för alla länder, kanske tillochmed herrskarne sjelfva, skola antaga grundvalen tör en allmän öfverenskommelde, hvilken skulle vara egnad att fupprätthålla treden på kontinenten och definitivt ordna jemnvigten i Europa. Opinion Nationale framhåller äfven, hvilken djup algrund, som skiljer Frankrike Toch det preussiska Tyskland åt, vare sig den luxemburgska frågan blir uppgjord i godo el Per icke: Emellan Tysklands enhet och Tysklands seröfring af Preussen, mellan enheten, sådan Italien fattat och nära nog utfört densamma Tull förmån för sramäiskridandets, civilisationens, frihetens och fredens ideer, och ett stort Ttolks förslafvande under ett erötrande lands militära ok, som icke medför tili verlden annat än nya elementer till oenighet och visar dsig hugadt att återvända till det förflutnas barbariska traditioner, genom sina pangerma