Göteborgsposten – 13 maj 1867, sida 1

ä rQhc— ö TEEN Förunderliga förhållande! under hela denna strid, der det gällde nästan hans lif, hade Leonard bibehållit samma luga. Man skulle ha kunnat säga att han slogs utan vrede och utan oro. Han hade emellertid erhållit några dugtiga slag, men han såg ut att icke märka dem. Lika som det händer ulsläpade menniskor, det vill säga underkastade inflytandet af strängt arbete och födoämnen, som borttaga frin deras kropp alla feta beståndsdelar, hade slagen icke i hans ansigte efterlemnat de vanliga blånaderna. Han led måhända mon endast några röda fläckar utvisade platsen för de slag han erhållit. — Hvad jag tackar er att hafva tagit mitt försvar, min herre! sade Tournaire till honom med rörelse. — Ni skulle göra väl i att aflägsna er innan denna man kommer på, invände Leonard, utvisande med blicken åkaren, som upplyftats af några gouåpeur(landstrykare), — det är en feg skurk, som skulle anfalla er utan något medlidande med ert helsotillstånd. — Blixt och dunder! mumlade låssmeden, som betraktat Leonard med den beundran, som styrkan alltid ingifver män ur hopen, — om jag hade armar som edra vid ändan af mina hammare, hvilket arbete jag skulle göra! — Jag misstror alltid den der bofven, inföll Denise, visande på åkaren, som churu han återkommit till sig sjelf, ännu var alltför bedöfvad för att åter begynna striden. Välan, kom, låt oss gå, Simon, tillade hon tagande sin lilla flicka på armen för att lemn trängseln, som ongaf henne.