Göteborgsposten – 10 maj 1867, sida 2

pah! inföll cn lumpsamlare höjande på axlarne, jag håller vad att den der kraken har refbenen bräckta inom två minuter. Alla menniskor hade stigit upp på bänkarne. Då de icke kunde hvarken få do nyfikne att stiga ned eller sjelfva komma fram till de bord utmed hvilka tvisten egde rum, hade husets manliga eller qvinliga betjening slutat med att göra liksom kunderna. Mannen, som man kallade guldarbeteren hade ett af dossa ansigton som ådraga sig u pmärksam heten genom ett jag vot icke hvad som man känuer och som man icke kan beskrifva. Det hade varit svårt att bestämma hans ålder på ett tiotal nära tretiv å fyrtio år antagligen. Pannan, redan något kal, hade elfenbonets gulaktigt hvita färg. Det bruna skägget, mjukt och friseradt, var föga rikt, Han bur det nelt och temiigen längt. En skulptör skulle hafva beundrat den pa en gång smidiga och kraftfulla proportionen ut hans kropp. Han var ytterligt mager, men det var deu utsläpade hästens magerhet. Det återstod hos honom ingenting annat än muskler, som voro ofantliga i proportion till hans växt. ÄAnsigte, utomordentligt blekt hade marmorns kya och orörlighet. Till och med då han talade hade Leonard ögonen I sänkta, liksom för att undvika att man deri skulle kunna läsa hans tankar eller för houom afslöja sina. Då han upplyfto ögonlocken gaf hans blick, marmorkall också och likväl af en genomträngning, en kraft, en förundransvärd I vilja, ljus och lif åt denna underbara fysionomi. (Forts.)