Göteborgsposten – 9 maj 1867, sida 2

— ——————7 — Emedan vi icke bcehöfva något annat, svarade hastigt qvinnan. — Möjligt, men det lönade icke mödan att ta upp ett bord och låta oss afvisa folk för att icke ta in mera I för tre. j — Hvar och en tar det han kan betala, min vän, svakrade bokhållaren med mildhet, med en åtbörd hejdande sin hustru, som ämnade svara i en skarp ton. Uppassaren vände sig på klackarne puttrande. — Har man någonsin sett en dylik oförskämd? utropade fra Tournaire. Om du hade låtit mig tala med honom. — Denne man resonnerar i sin husbondes intresse ; vi kunna icke vara onda på honom derföre. I — Han kunde åtminstone vara mera höflig, isynnerhet då han har att göra med folk som vi. I Simon svarade icke, men den bedröfvade blick han kastade på sina och sin hustrus kläder afslöjade blott allt for mycket hans tanke. I — Pappa, jag är mera hungrig, jag, sade den lilla Isabella helt sakta, och liksom blygdes hon öfver sina ord. — Det återstår oss icke mer än tolf sous, mumlade Denise. Om man nekar oss nyckeln i afton, hvar skola vi sofva. — Bara ett litet stycke bröd, mamma, mumlade Isabella smygande sig intill sin mor. Simon ropade uppassaren. Syssclsatt att servera mera inbringando kunder, gjorde denne sig icke särdeles brådt om att komma. Det var I