Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 1

de att gitva sig ut på en äfventyrligare flygt, äfvensom de väldiga örnarne fingo maka sig ned från sina upphöjda platser på flaggstängerna för att lemna rum åt lättare spjutspetsar, som visserligen icke togo sig lika ståtligt ut, men också vida aflägsnade faran att komma i personlig kollision med de högt uppsatte på deras kretsande luftfärd ned till jorden. Hindren för vår promenad blefvo som sagdt undanröjde, luften klarnar, syrener och kastanjer veckla ut sina dofter, ÅSolen glimmar blank och trind, Vattnet likt en spegel — Det är just det, ja. Det är den omtalade Seineresan, som lockar mig i hågen och lusten att profva huru de små ångbåtarne, som blifvit en vogue, i sjelfva verket taga sig ut på vågen. Vi gå således kajen uppåt tör att träffa på en station der vi kunna gå ombord. Då man promenerar på kajen här går man alldeles icke på stranden, det är två helt olika, olta genom en höjd af 20 å 30 alnar skiljda ställen. På kajmuren äro här och der öppningar hvarifrån långsluttande backar — på andra ställen trappor — leda ned till flodbädden, som ligger jemns med vattenytan och derför ofta, när starkt vattenflöde tillströmmar, står helt och hållet under vatten, och då är allt lit dernere afbrutet, ty äfven här nere i djupet sträfvar ett verksamt lif och många menniskor dväljas hela sin dag på och vid floden, som aldrig ens titta upp till den öfriga staden. Men hur vi pratat ha vi kommit ända upp till Pont Austerlitz, midt för Jardin des Plantes; der hafva vi första stationen. Det var sagdt att ängbåtarne skulle börja ända ute vid Bercy och sluta vid S:t Cloud, men för närvarande gå de blott mellan Jardin des Plantes och Expositionen. Nå väl, vi gå ned och ställa oss i kö. Vid embarkeringsställena äro de omsorgsfullaste försigtighetsmätt vidtagna för att undvika olyckshändelser. Ångbåten ligger först och främst icke ända fram till stranden, hvilket väl kan hatva sin orsak i markens långsluttande läge; tilläggningsbryggan utgöres. af ett pontonfarlyg, ölver hvilket man måste passera för att komma i land och ombord, men om ni ämnar gå ut på detta för att stå i ordning när båten lägger till och genast hoppa om bord, så halt, on ne passe pas. i Folket får vackert stanna på stranden och bilda kö vid ändan af landgången, der alltid ett par polisagenter äro stationerade — de räcka då till öfverallt, ty allestädes finner man dem, åtminstone der den aldra ringaste tillstymmelse till folksamling kan ega rum, i kyrkan som på teatern, det förra likväl endast vid större fester. När båten lägger till släppas först de upp som vilja i land och sedan begynner embarkeringen. Ar det mycket folk ombord så är det icke plats för så många, utan man släpper fram en 10 å 12 i sender, till dess man tår höra af kontrollören huru många som ännu kunna tagas med. Huru många ba vi? 127. Bon, tre till tå passera och sedan är det stopp till dess nästa båt kommer. Det dröjer då icke längre än en fem minuter högst och derför stannar man lugnt qvar. Under tiden växer kön undan för undan, men med litet tålamod komma alla fram. Nan sinkar väl sålunda bort åtskilliga minuter under dagens lopp, men så går det så lugnt och beskedligt till väga också. Vi äro emellertid vid begynnelsestationen och af det temtital som står här kunna alla vara lugna för att komma med. Nu ringes till afgång. Igen med portarne och framit. De båda salongerna vinka inbjudande med sina guttaperchasoslor, men vi föredraga väl dock att stanna uppe på däck för att se oss omkring. Här i trakten tyckes flodfarten hafva nåson hufvudstation, ty stora transportfartyg igga här öfver allt. Der mynnar ju okså ut en kanal. Det är St. Martin-kanalen, som vid Bastiljplatsen löper under jorden helå BouleH PW VT )) ON