Göteborgsposten – 7 maj 1867, sida 2

förhållandet och visa henne huru fåtängt det skulle vara att hon försökte träda emellan till min hjelp. Jag bad honom tillägga att jag älskade honne öfver allt på jorden och så skul.c älska henne till mitt lifs slut samt att jag ansäg att vära lotter voro lika — ja, lika — ehuru hon älskat två menskliga varelser, af hvilka den ene, som varit falsk mot henne, var död och den andre, som varit henne trogen, en galerslaf, under dåt jag endast en, en grefvinna, en förnäm dame. Presten uträttade mitt uppdrag och talade många ord till mig som då föllo i en hård jordmån och ej uppsvirade till lit förrän lidandets regn och den stränga mödans och bittra förödmjukelsens plog upparbetat och uppmjnkat den. Men då hvilade hans eget gråa hufvud redan i en bättre jordmån. Jag visste när han dog Vi erfara alltid nyheter som röra fängelset (man undrar på hvad sätt och man skall alltid komma att undra det) och jag kände mig änuu mera ensam och öfvergifven, men tac: kade likväl Gud för att hans trogne tjenare inträdt i den oviga friden. Hau uträttade mitt uppdrag och innan jag blef skickad hit, lät han mig veta att han gjort det. Om någon skulle försöka att skildra själstillståndet hos en galerslaf som är fånge för lifstiden, behöfde han en öfvermensklig skarpsianighet och mera mod än som är förlänadt de flesta menniskor. Jag gör ej något sådant försök, mi far. Naturens barmhertiga lag som gör de olika graderna af lidande af lika kort varaktighet som årstiderna, ehuru de följa på hvarandra med lika regelbundenhet, den lag som låter hvar dag ha sin egen börda men ej tillåter den blandas med den som gårdagen burit eller förmörkas