Göteborgsposten – 7 maj 1867, sida 2

Fran Utlandet. vi sakna nu trenne dagars poster från kontinenten och bristen på tillgång till de utländska tidningarne gör det omöjligt att kunna i någon bestämdare mån sluta till den verkliga ställningen i utlandet. Det är neml. tydligt, att de korta telegrammerna oftast äro ej blott otullständiga i sina uppgifter, utan äfven rent at förvirrade och vilseledande. Af de ingångna Hamburgerbladen — hvilka dock i töljd af sin egen natur såsom organer för en handelsstad, hvars vitalintresse freden måste vara — skulle man kunna tro, att vi redan stode med foten i den tusenåriga fredens paradisiska rike. Omsvängningen från febersjuk krigsoro till den lugnaste tillförsigt gör sig märkbar; men är dock för snabb att kunna öfvertyga betraktaren, om att den hvilar på fullkomligt fast grund och ej snarare på hausse-spekulationens lösa sand. Redan uppgilten i vårt ena gårdagstelegram, att man runnit sig befogad utsträcka inbjudningen till deltagande i konferensen utom stormakternas krets, till Italien och Belgien, är egnad att vacka till eftertanke ... ju flera kockar, ju sämre soppa; ju flera konferensmedlemmar, desto mera intressesplittring, desto mindre enighet. Det är naturligtvis på Englands uttryckliga önskan, som Belgien kommer med; ty engelska regeringen vill på Belgien lägga bördan af Luxemburgs emottagande, för att sålunda sjelf slippa ifrån garantifrågan. Italien deremot är inkalladt på Frankrikes tillskyndelse. Då dess intresse häri ej kan vara något annat, an den allmänna europeiska jemvigtens, vill det således synas som att Italien nu inträder i stormakternas krets. Denna omständighet är af stor betydelse; ty Italien representerar likasom Frankrike nationalitetsprincipen och tolkens sjelfbestämningsrätt, sålunda med Frankrike bildande en betydelsefull motvigt mot den rysk-preussiska absolutismen. Man kan derföre ingenting högre önska, än att denna uppgift om Italiens inbjudande måtte bekräfta sig, emedan detta skulle beteckna en ny och, hoppas vi, lycklig sera för det gamla Europa. Det är nästan komiskt att se, huru under de närvarande utsigterna till en utjemning alla makterna vilja ha äran af att hafva förebyggt kriget, ty i den österrikiska pressen framställes Beust såsom den, hvilken törst anammat kongressiden, i den engelska tillägges denna törtjenst drottning Victoria och lord Stanley, i den italienska säges att konung Victor Emanuels regering kraftigt befrämjat tredsverket, i andra organer slutligen påstås det, att det är kejsar Alexander II, som genom sin hållning mest bidragit till möjligheten af en fredlig lösning. Alla vilja de ha fredsglorian sig beskärd. Det skall taga sig så bra ut, att kunna två sina händer i bemedlingsvattnet och låta förstå, huru man gjort allt, för att återställa frid och ro. Man skulle ock ej kunna få sig prefixet den fredsälle till billigare pris, ty det kostar ingenting att skrifva noter och göra framställningar, blott man slipper att ha en man stående bak ordet. Man kan lätt föreställa sig, med hvilket välbehag Hamburgerpatronerna skola läsa följande strof i Börsenhalles ena pariserbref: Alla hemligheterna i afseende på konferensen äro nu afslöjade. Alla de hinder, som skulle