Göteborgsposten – 7 maj 1867, sida 2

ej voro til räkneliga för hvad som händt mig, utan att det var Gud jag hade att göra med. Denna öfrertygelse medförde i början stor fruktan, men denna fruktan öfvergic k sedan i en lugn frid. Jag hade varit galerslaf tio år då en ryslig pest bröt ut bland oss. Som ni vet, min far, äro våra olika sysselsättningar och de olika afdelningarne bland oss så bestämdt markerade och noga skiljda från hvarandra, att vi veta ingenting om fångarne i andra atdelningar än den till hvilken vi sjelfva höra. Ett tillfälligt afbrott i denna disciplin egde rum då pesten utbrutit 1830. En dag blef ett antal män af den afdelning hvartill jag hörde utkommenderadt för att begrefva de döda som tillhörde en aflägsen afdelning. Ätven jag var ibland dem som skulle utföra detta farliga och upprörande värf. Då vi hunnit till stället och jag lutade mig ned för att utföra den första mig tillhörande andelen i detta värf, hvilken bestod i att upplyfta det lik, vid hvars sida jag stannat, i en grof träkista som stod på golfvet bredvid den usla bädden, igenkände jag i de al pestsjukdomen spöklikt förvridna anletsdragen på den döde mannen Achille Delignys ansigte! Och jug hade klagat öfver mensklig orättvisa och betviflat den högste domarens vishet och makt! Min far, jag erkände denna dag att det var förfärligt, men välsignelserikt att falla i den lefvande Gudens händer! — Här, sade mr K— i det han lade ner manuskriptet, slutar denna berättelse, såsom den berättades för pere Rougemont af n:o 608; men då han lånade mig manuskriptet, hvaraf detta är en kopia, sade han mig att då han