Göteborgsposten – 7 maj 1867, sida 1

Göteborg d. 7 Maj 186 Sveriges lyckliga utveckling i mate rielt hänseende under de senare decerniernt har nu ytterligare bekräftats af det utskott som vid riksdagens början under protektioni stiska auspicier nedsattes, för att granska or sakerna till näringarnes betryckta ställning Denna antogs då såsom ett gifvet, ett be stämdt faktum, och i protektionisternas läger hördes ett allmänt jubel, emedan man nu hop pades skola erhålla svart på hvitt på att sy stemet skulle krossas och de friare princi per, hvilka gjorts gällande i vår tullagstift ning, kullkastas. Man skulle reducera de gripenstedtska blomstermålningarne till de ras rätta halt och ådagaläigga törderfligheter at att vidare sortvandra på denna väg. Så hoppades protektionisterna, under det att systecmets anhängare tänkte: må de hållas! den skrattar bäst, som skrattar sist! Utskottet trädde tillsammans, lifvadt at verklig önskan att noggrannt göra sig under rättadt om det verkliga förhällandet. Med glädje må at detsamma lemnas det vitsord, att dess betänkande, så mycket vi känna deraf, vittnar om denna opartiska anda, hvarför följden också blifvit den, att utskottet måst erkänna, att vära flesta näringar (sjöfarten bildar ett sorgligt undantag) gjort betydliga framsteg på senaste årtiondet, så att näringarnes närvarande betryck mäste anses vara följden af de allmänt ualiga konjunkturerna och ej af någon oriktighot i den grundval, hvarpå desamma framskridit i sin obestridda utveckling. Utskottet yttrar neml.: Om vi, med blicken fästad på våra näringars och vårt komwunikationsväsendes snabba utveckling såväl under de senaste åttiondena i allmänhet, som äfven särskildt under de sistiörflutna åren, dessutom påminna ose den jemna och regelmessiga fortgången ut våra befolkningeforhallanden, hvarom ofvanföre är taladt, måste vi erkänna att icke så ringa skäl förefinnas till tacksamhet för det förflutna och till hopplull verksamhet för en framtid, som i mycket synes vara löftesrik. Den tafla utskottet haft att framställa ölver våra näringars framsteg bar derföre ej kunnat annat än bli:va ur flera synpunkter gaaska ljus; att framställa den annorlunda, att, af ett skäl eller annat, förtiga eller förringa den närvarande ställningens ljusu sidor, vore icke blott ett äsidosättande al den tacksamhet vi äro skyldige för det myckna goda vi under en mer än 50-årig freds välsignelser sått åtnjuta, det vore ett misskännande deraf, att den fasta tillförsigt, som är ett onndgångligt vilkor för all ädel och kraftfull verksamhet samt en borgen för dess framgång, lika litet kan förenas med ett ringaktande af våra krafter eller en öfverdrifven misstro till vår ställnings hållbarhet, som den kredit i utlandet, at hvilken vi i sjelfva verket äro i behof, skulle kunna vinnas genom klagovisor eller ett obilligt nedsättande af vårt lands obestridliga fördelar och framsteg. Men taflan har äfven skuggor. Och det är landets finansiela ställning, som väsentligast kastar dem. Denna finansiela ställning har tillochmed karakteren af förlägonhet, säger ut—