Göteborgsposten – 7 maj 1867, sida 1

ha blifvit olycksbringande för mig; hon hade hört den gamle mannen förnekn någon kännedom om m:me Dolasbordes utseende och säga att han dagen förut sagt mig, att han icke sett henne. Samme person hade af Clömence sjelf hört att Deligny verkligen lemnat Paris. i Timma efter timma, dag efter dag, natt efter natt tänkte jag på alla dess saker, min far. Jag behöfver ej beskrifva stunderna i ett fängelse för er, som sett och förljufvat dem för si många. Jag hade ingen som förljufvade dem för mig och de voro mycket sorgliga och tunga. Ibland blef tidens langsamma lopp odrägligt för mig och jag skulle ha velat påskynda slutet till hvad pris som helst. Jag undrade ibland om, i händelse jag skulle få välja mellan att genast törklaras oskyldig och omedelbart frigifvas eller förblifva Aline trogen, jag skulle ha mod att välja det scar. Jag vet det ej. Valet ställdes aldrig för mig och jag visste att det aldrig skulle ske. Min dom var like säker som om den redan blifvit uttalad, alltifrån det ögonblick jag vaknade ur mitt medvetslösa tillstånd den der natten och blickade i de geusdarmers ansigten som stodo vid hvardera sidan om mig. Om Deligny blifvit gripen och hörd, skulle det ej ha kunnat rädda mig; naturligtvis skulle det ha kunnat skada honom, men han behöfde endast förklara mig som sin medbrottsling, förete den med min handstil skrifna listan öfver Comels penningar, och min sak skulle vara lika dålig med som utan honom. En känsla af fruktan och sorg bemäktigade sig mig då denna öfvertygelse stod klar för mig, och det förekom