— ———— — — —————— des vara nära invigd i denues förtroende, att hou ej trott på sanningen af Clmencos svar da hon först visat en sådan tvekan och motsträfvighet att afgifva ett så enkelt svar, att hon fortfaraude varit eå orolig och upprörd au hon beslutit sig för att då hon åter kunde gå ut bedja sin handsekreterare skrifva till grefve de Corandeuil och uttrycka hennes öfvertygelso att allt ej var som det borde vara på hötel de Corandeuil samt bedja honom återvända till Paris eller oförtöfsadt sörja för att huset skulle bli bättre skyddadt. Vidare berättade fröken de Corandeuil att hon på Onsdagsnattv i efter dot Clåmence lomnat henne fallit i en tung sömn, att hon vaknat — hon kunde naturligtvis ej säga på hvilken timma — vid ett besynnerligt ljud, att hon satt siz up) i sin säng och lyssnat, att ljudet fortfarande hörts och att hou tydligen urskiljt hotelser, framkastado mot någon person som gjorde motstånd mot den som yttrade dem. Hon hade då lemnat sin säng och smugit sig ut il korridoren för att lyssna. Som hon var fullkomligt bekant med husets inredning kunde hon utav svårighet närma sig, så att hon kom på kort afstånd irån Comels dörr, och der hörde hon tydligt en manlig stämma yttra: Jjag skall taga den gamle mannens penningar, hvilkas förvaringaplatser han var så artig och upplyste mig om. Då hon tillfrågades om hvems rösten var, förklarade hon sig ej vara i stånd att upplysa det, sade sig ej ha talat med Antoine Leroux under hennes vistande i Paris och kunde ej igenkänna hans röst. Då dessa ord nådde hennes öra, väntade hon ej för att höra mera. Som mörkret ej var något hinder för henne