och då hon fullkomligt väl kände sin väg till gatan, ehuru hon ej var i stånd att finna de afligsna rum i hvilka betjeningen sof, passerade hon genom korridoren, gick ut gvuom trädgardsporten och sedan hon utan svårighet uppnatt Carmili erkyrkan, hvilken hon dagligen brukade besöka, trefvade hon utefter väggen med händerna tills hon rörde vid dörren till det hotell som låg intill kyrkan, då hon började att häftigt ringa på klockan, väckte upp vortvakten, berittade sin historia för denne och hans hustru — hvilka ofta sett den blinda damen på hennes dugliga vandringar till och från kyrkan — samt stannade qvar hoa hustrun medao hennes man så skyndsamt som möjligt gick att hemta gansdarmer. Detta var sålunda allt som kunde bli bekant om det drama om utfördes inom dessa dystra gamla väggar denna mulna sommarnatt! På detta sätt hade således Isabelle de Cormdeuil omedvetet hämnats sin broder! Ci6Gmence hade för mig dolt det taktum, att hon falskeligen uppgifvit för u:lle de Corandeuil att det var jag som passerat henne i trädgården; men ytterst vigrig som denna uppgitt var förlät och ursäktade jag den. Hon hade blifvit så uppriktig, att man ej skulle kunnat tro en qvinna i hennes omständigheter derom, och det var intet under, att hon som så djupt fruktade en man, fruktade en annan så mycket att hon dolde. det bruk hon gjor af hans namn. (Forts.)