Göteborgsposten – 3 maj 1867, sida 2

och hon var ej i ett sädant til stånd att hon kunde gagna min sak. Comel hade aldrig återkommit till medvetande, utan hans vanmakt hade öfvergått till döden några timmar efter det den första skakningen egt rum. Jag är kanhända ej en så särdeles modig man, min tar; åtminstone har jag alltid föredragit att undvika en fara framför att gå emot den, då sådant varit möjligt; men då det varit en nödvändighet att möta faran, har jag i silmönhet mött den ej allenast med fasthet utan något af den inre oro och modfälldhet som någon gång åtföljer fasthet i uppförande. Jag var ej på minsta sätt likgiltig för mitt blifvande öde. Jag var likväl ej beredd att utplåna den känsla som under hel mitt lif varit den hos mig herrskande — min kärlek för min syster och min omsorg om hennes lugn — för att ådagalägga min egen oskuld och förskaffa mig min egen frihet. Jag skulle ha burit allt hvad ödet kunde ha pålagt mig heldre än att ha upptäckt historien om Deligny eller ha låtit Alines förskräckliga historia komma till allmänhetens kännedom. Men jag skulle ha undvikit det öde som måste bli mitt, ifall anklagelsen för de brott som begingos denna förfärliga natt fortfarande skulle hvila på mig ensam, om jag kunnat undvika det på något sätt som ej hade Ålinees unlergång till följe. Det var två saker som jag i mitt sinne petraktade ur alla möjliga synpunkter — först, huru jag skulle kunna räddas utan fara för henne; dernäst huru non skulle kunna hindras från att sjelf bereda sin undersång genom att försöka rädda mig. Underrättelsen om tölden hade naturligtvis kommit till London; men på den