Göteborgsposten – 3 maj 1867, sida 1

af mig så att jag kunde resa mig upp; men just som jag tillräckligt hemtat andan för att kunna försöka ropa på hjelp, halkade jag, slog mitt hufvud häftigt mot ett hörn af den öppna dörren till jernskåpet och föll tungt till golfvet. När jag åter kom till sans fann jag rummet upplyst af den nyss uppgångna solen och fuilt af menniskor. Jag låg på golfvet, med hufvudet hvilande mot kuddar och väl ombundet. Vid hvardera sidan om mig stod en gens darm. Auguste, kammartjenaren, betraktade mig med et slags förskräckt medlidande och ena grupp af fyra per soner var samlad omkring ett bord. En annan grupp stoc emellan mig och alkoven och bortskymde min utsigt a sängen. En af herrarno vid bordet satt och skref ifrigt under det han hela tiden talade med de personer som om gåfvo honom och såg sig omkring med en forskande, intel ligent blick, som tycktes taga de minsta småsaker i nog grannt skärskådande. Jag kastade matta blickar omkrin; mig och en af gensdarmerna ropade till den herre son satt och skref vid bordet, att jag tycktes ha återfått med vetandet nu. Två herrar nalkades mig derefter, af hvilk: den ene kände mig på pulsen och tinningarne, frågade mig om jag led mycket och då jag förgäfves försökte tal: ropade på vin och vatten, hvarmed han fuktade mina läp par lika ömt som om han varit en qvinna. Jag fick ef teråt veta att han var en läkare. Han talade åter til mig och jag försökte svara men kunde ej. Denne allvar samme herre sade då högt och i en ton af myndighet han kan aflägsnas utan minsta fara. Jag kände hände