Göteborgsposten – 3 maj 1867, sida 1

Flickan var ej så tokig som gjorde detta och dolde det och gifte sig med en af de förnämste ädlingar i Frankrike; men hon hade sin dårskap och hennes tillgifne bror drömde aldrig om att något sådant kunde finnas i det skrin han bekymmerslöst kastade afsides. Ja, ni må rista och skaka er så mycket som helst, Antoine Leroux; men ni kan ej undslippa mig. Jag var beredd att trotsa er innan jag visste detta; jag är beredd att trotsa er äfven nu. Jag skall taga den gamle mannens penningar, hvilkas förvaringsplatser han var så artig och upplyste mig om — (det var besvärligt att få ut bankonoterna ur nattrocken; jag fruktar det plagget kan ej begagnas vidare) — och jag skall i säkerhet lemna detta rum. Brefvet från er systers älskare är nu i säkerhet i min bröstficka — hvilken dåre ni var som ej sprang på det i stället för på mig! — och det brefvet är min säkerhet. Ni vågar ej anklaga mig, emedan jag är i besittning al hemligheten, och i värsta fall skall jag svära på att ni är min medbrottsling. Jag tror ej att Comel är i den belägenhet att han kan hjelpa er, och Clmence ej heller, om hon också ville det; men den stackars tokan älskar mig och skall ej hata mig, ehuru jag behandlat henne väl hårdhändt. Hans tag om min strupe lossnade något då han vände hufvudet åt sidan och med djurisk liknöjdhet såg på den känslolösa och blödande kroppen. Jag gjorde en våldsam ansträngning och lyckades att frigöra min strupe från hans händer, ehnru han under rysliga svordomar och i det han gnisslade med tänderna sträfvade att hålla dem fast. Genom en ytterlig förtviflad ansträngning skakade jag honom