Göteborgsposten – 3 maj 1867, sida 1

fatta tag i mig och erfor en egen känsla af fullkomlig bjelplöshet då man försökte resa mig upp och jag ej kunde lemna någon hjelp. Jag hörde och såg, men det var som man hör och ser i en dröm. Någon yttrade: ÅInga papper alls hos fången, säger ni? Nej, svarade en annan. Jag hade en obestämd föreställning om att fången var jag sjelf, och att de omtalade att inga papper blifvit funna hos mig. Jag erinrade mig, ehuru oklart och liksom det vart något som jag hört långt förut, att jag haft papper då jag inträdde i rummet, mitt eget bref till Aline och listan öfver Comels penningar; derefter måste jag ännu en gång ha förlorat medvetandet eller fallit i sömn, ty jag hörde eller förnam ingenting mer, ehuru de måste ha lyftat upp mig och bortfört mig ett stycke samt lagt mig i en vagn, alldenstund jag, då jag nästa gång öppnade ögonen, såg de nakna väggarne af ett cellfängelse samt dess med galler försedda, trånga fönster. Långt innan jag förklarades i stånd att undergå det förhör som alla för brott anklagade måste undergå, hade jag återfått mitt medvetande och min sjelfbeherrskning tillräckligt för att förstå min belägenhet i hela dess vidd och fångbevakningspersonalen skulle ha blifvit förvånad om de fått veta på huru kort tid jag lyckats få ett budskap till fröken de Corandeuil. Det bestod blott af dessa ord: Antoine Leroux anhåller ödmjukligen att fröken de Corandeuil på allt sätt undviker att omnämna hans systers namn.