Göteborgsposten – 1 maj 1867, sida 2

Konungens af Preussen trontal, hvaraf vi i går meddelade ett telegrafiskt utdrag. tyckes på intet sätt andas den fredliga och försonliga stämning, som skulle kunna berättiga till hopp om framgång för de nu pågående bemedlingsförsöken. Det har tvärtom klangen af ett slag på svärdsfästet och är en indirekt utmaning till Frankrike. Dettas regering har nemligen inför representationen framhållit till allt försvar, alt det i tjor, genom Preussens seger öfver Österrike, skapade Tyskland ej ängre representerar en national enhet, utan är tredeladt i Preussen, Österrike och Sydtyskland, hvilket senare skulle utgöra ett särskilt förbund. Så fort hr v. Bismarck tätt veta, att den franske statsministern Rouber till sin regerings försvar uttalat denna politiska uppfattning, lät han offentliggöra de fördrag, som Preussen ingått med de sydtyska staterna hvar för sig, ännu innan man ingick Pragerfreden, hvilken dock till namnet danade Sydföorbundet. Det var detta Bismarcks stog, som dref kejsar Napoleon att uppträda a sin sida med maktspråk mot Preussen, och den preussiska besättningens qvarvaro i fästningen Luxemburg utgjorde för honom en giltig förevänning att framkomma med fordringar, som borde varit egnade att hejda Preussen. Då derför nu konung Wilhelm i sitt trontal högtidligt förklarar, att det under förra året atslutade allianstördraget mellan Preussen och de sydtyska staterna skall genom särskilda fördrag utsträckas till det utvidgade nordföcbundet; att Sydtysklands lefvande ötvertygelse om benotvet af en fast nationalenhet skall påskynda uppgiftens lösning; att den enade nationalkraften skall gifva Tyskland en borgen för fred och skydd för dess nationala rattigheter och intressen etc., — så kan man vara öfvertygad om, att Frankrike skall vederbörligen uppskatta den hotelse, som ligger häri, kanske tydligast utpräglad i dessa trontalets ord: Tyskland kan, starkt genom enighet, med lugn motse alla skiftande öden, om den ständigt häfdade preussiska patriotismen bidrager will fulländande al! det nationala enhetsverket. Frankrike vet neml. mycket väl, att det ej är ett fritt och enigt Tyskland, som håiler på att uppväxa vid dess sida, utan en otri, absolutistisk junkerstat, Preussen, som står i tyst allians med ofrihetens representant, det despotiska Ryssland. Frankrike kan dortor icke tillåta Preussens maktutvidgning öfver hela Tyskland, om det icke vill se alla de principer trampas under sötterna, som under blod och fodslovånda töddes af 1789 års revolution och bland hvilka främst reser sig folkfrihetens och sjelfbestämningens herrliga gestalt. Inser ej det tyska folket i sin blindhet, att dess egen frihet står i fara att qvafvas efter hand under det preussiska militärväldet, måste det tvingas att lära sig det, och Fraukrike skall för sin egen säkerhets skull och, för de ädla principer, till hvilkas riddare det giort sig, bli lätomästaren. Häri se vi den verkliga grunden till den mellan Frankrike och Preussen intradda söndringen och dertör tro vi, att ingen plästring at de neutrala makterna skall förmå läka det öppna såret, isynnerhet som preussiske konungen genom sitt tal nu alrifvit forbindningen. Den franska tidningen Opinion nationale innehåller ock följande uppsats, hvilken tydligast ådagalägger den sväfvande frågans utsträckning och vidd, hva:tör vi äfver på densamma fästa vära läsares synuerliga uppmärksamhet : Om vi sorgfålligt undersöka ställningen, se vi, att i samma ogonblick Nordd. allg. Zeit.4 förklarar, att Preussen icke har för afsigt att afstå från sin rätt att håll. Luxemburg besatt, talar ett bref från Wien om en rysk agitation, som gör sig märkbar bland den slaviska befolkningen i norra Ungern. Alliansen mellan Preussen och Ryssland är ev omständighet, som framträder af ganska gilliga an taganden. Sammankedjaingen af de händelser, som skola påkomma, skall visa oss det. Sannolikt synes för många, att det icke är mot Frankrike, som de båda bundsforvandterna i Berlin och Petersburg nu rikta sin ärlystnad. Preussen vill fullborda det i sista tyska fältiaget inledda verket, för detta nya absorberingsverk var Ryssl.nd redan en bundsforvandt som på Sebastopols ruiner fiskar eiter Galizien, will utvidga sina gränser ända till Karpaterna, endast längtar efter att åter höja sig upp ur sin lörödmjukelse 1854, ständigt lurar på Konstantinopels minareter och ännu icke förlåtit Österrike denna otacksamhet, som formådde det att under Krimkriget iakttaga neutralitet. Men för att komma till Konstantinopel och af Svarta Halvet göra en rysk insjö, måste man binda händerna på Frankrike, som i förening med England årofullt, om icke rätt oftertryckligt, spärrat detta vägeu år 1854. För att binda dess händer, är det säkrasto medlet att hota dess gränser på den punkt, som är längst skiljd från ombarkeringsplatsen vid Medelhavet. Preussen skull d rför fortfara med att hålla Luxemburg besatt, de skall låta sina trupper manövrera i Rhenproviuseroa, det skall sammandraga dem i fästninsarne, hopa dem i Mainz, Coblenz, Köln, och säkerligen ej väga ett angrepp. Ders roll skall vira att förlama Frankrike och att i mån af behof för detsamma stänga vägen till Wien, Berlin och Koustantinopel. on Sådan är den preussisk-ryska plan, som framgår studiet af ställningen: Österrikes förminskning samt Svarta Hafvets kusters och Konstantinopels införlifning i det ryska kej-ardömer. Preussen skulle spela Rysslands kort oa LA Fo hund e genom