Göteborgsposten – 1 maj 1867, sida 1

jag på något sätt stod i förbindelse med grefvinnan de Corandeuil. ö Jag återvände till mitt kontor och satte mig ned att skrifva till Aline. Föga van vid att skrifva som jag var och svårt som jag alltid haft för att berätta, blef detta göromål för mig långsamt och tröttande. Ratten skred framåt medan jag skref, och klockorna slogo ett då jag hunnit till den punkt i min berättelse, hvilken angick Delignys stöld af Alines bref, och hans hemlighetsfulla uppehåll i hennes rum medan han hade det i sitt våld. I Medan jag skref följande ord: Hvarken den olyckliga lmence eller jag sjelf kunna genomtränga motivet för I detta ovanliga förfarande. Antag att hans afsigt var att afskrifva ditt bref, hvartill vi omöjligen kunna inse honom ha något skil, kunde han ha gjort det på några få minuter — träifades jag af en plötslig tanke, hvilken jagade I blodet genom mina ådror med fruktansvärd styrka. Denna tanke kom likt en. blixt, uppenbarande fördolda ting, men detta blott för en minut, ty den efterlemnade ännu djupare mörker och nästan slog mig med blindhet. Nej, han kunde icke ha velat afskrifva brefvet, men han kunde ha önskat att e terapa hennes handstil. Juvelerna! — befallningen skrifven med Alines stil att utlemna dem! — damen som kom att hemta dem! — den tid som blifvit bestämd för afresan! — och slutligen Delignys plötsliga skiljsmessa från Clmence! Jag sprang upp från stolen och gick emot dörren. Hvad skulle jag göra? Jag stod obeslutsam och sökte en stund fast förgäfves att ordna mina tankar, att gifva form åt mina miss