Göteborgsposten – 30 april 1867, sida 2

LING 101 l1H1ET al ROIH 1 711 2Å 118 DtuIIIIIIIÖ Fe grund af händelsernas oförutsedda vändning; man tillstår, att Frankrike genom omständigheternas makt nödsakades tömma en bitter kalk, och att det måste ha upprättelse härför, om det icke vill sjunka ned från sin höga rang. Det kan icke förnekas, säger Pays, att vår loyala neutralitet i fjor fördunklat vår fanas glans i den allmänna meningens ögon, vare sig med rätta eller icke, ocu det är dertor nödvändigt, att Frankrike ater visar verlden, hvad det kan uträtta, för att häfda sitt berättigade inflytande. Alla franska tidningar yura sig i samma anda som Pays; det råder blott en mening, en känsla, när des fana utvecklas. Den oförbehållsamhet, hvarmed de sfranska tidningairue nu uttala sig, gör det tili en verklig njutning att i dessa tider läsa dem. Ingenung sballes på skrutvar, allt säges rent ur, och man hör åter Frankrikes verkliga stämma. Så t. ex. innehåller Åla France en artikel, i hvilken bladet i korta drag skildrar Bismarcks hänsynslösa uppträdande, sedan denne statsman trädde i spetsen för preussiska regeringen och satte sig i högsätet i Europa: Låt oss en gång se till, hvilken taktik konung Wilhelms promierminister har följt. Kriget med Dnmark bryter ut Bismarck förklarsr högt: och tydligt, att han endast vill upphäfva den författning, gom danska regeringen infört i Elbebertigdömena. Sedan de preussiska trupperna väl kommit in i Slesvig, begär han, att detta hertigdöme skall utlemnas till honom såsom pant på hvad han kallade Danmarks sörpligtolsar. Då Dybbol tagits och JUHAUU besatts, glömmer han sina förut gjorda förklaringar. Nu är det icke längre hertigdomenas författoing, som han vill åt; han begär, att de skola skiljas från den danska kronan, och han teger dem från Danmark med den sörsäkran, att de skola bringas under den augustenborgske prinsens spira, Hertigdömevas ockupation drager ut på längden. Bismarck vill helst behålla dem för sig sjelf, och då Österrike ej vill rätta sig ester hans vilja, tvingar han det i slaget vid Sadowa att falla till föga. Det fanns några små tyska suveräner, som mente, att Österrike hade rätt och Preussen orätt. De ville i enlighet med denna uppfattning uppfylla de pligter. som forbundesordr-gen ålade dem, och Bismarck ställer sig ytterst sedsen öfver, att hen mår ste betrakta dem som sina motståndare, men han förklarar högtidligt, att han ej vill göra något ingrepp i deras lagliga suveräna rättighete;. Efter slaget vid Sadowa bar Bismarck blifvit allsmåkiig i Tyskland, och ban finner det nu mora Öfvereusstämmande med sin fördel att behålla Hannever, Kurhessen. Nassau och Frankjurt. Bofolkningarne protestera, men Biswarck bryr sig lika litet härom som om furstarnes rättigheter. I Nikolsburg och Prag lofvar han emellertid, att innevånarne i Nordslesvig skola he rätt att genom en fri omröstning afgorn otver sitt öde, och det ar veterligt för hela verlden, att detta löfte gifves af hänsyn till Frankrikes mellankomst. Åtta månader sorga, Bismarck örklarar, utt denna sak endast angår Österrike, och hans beteende i Slesvig synes göra det alldeles klart, att han alls icke täoker på att gilva hertigdömet tillbaka till Danmark. I Pragerfreden törbinder sig Preussen slutligen äfven att ieke utvidga sitt herravälde bortom Mainlinien. Hela verldeu vet nu, att Preussen afven i detta fall bållit sitt ord på samma sätt som vid alla andra tillfallen. i Sådana äro, forttar la Francer, i all korthet de mest framspringande dragen af Bismarcks politik. Detta uppträdande lärde Frankrike hvad det hade att gora. Nu kommer det med sina fordringar, och de lyda sålunda: De preussiska trupperna skola utrymma Luxemburg; hela den danska delen at Slesvig skall återlemnas till Danmark och fördragen med Sydtyskland skola annulleras. Det skall sannolikt ätven bli anledning tör Frankrike att undersöka preussarnes rätt att hålla garnison i Mainz, i det deras egna principer, Bådana de framträdt i den iuxemburgska tragan, läggas till grund för undersökningen. Till Koln. Jeit. skrifves i sammanhang härmed trån Börlin: Den franska pressen, äfven den otficiösa, börjar ställa den preussiska besättningsrätten i Mainz på lika fot med den i Luxemburg. Den ufgor trån skiljnaden, att Preussen tör Mainz del äfven grundar sin besattuingsrätt på nya tördrag med storhertigen at Hessen, i det att den bestrider giltigheten af ett sådant tördrag etter tyska törbundets upplösning. Den påstår, att genom 1866 års händelser med den tyska förbundsförfattningen ätven hela den europeiska rättsgrunden för det tyska försvarssygtemet at 1815 forstörts, på hvilken alleva dei fördragsenliga förvärtvandet al preussisk besättningsrau I en oberoende stat vid Frankrikes gräns varit möjlig, utan att innebära en kränkning mot detta. Har uppenbarar sig den farligaste sidan al de franska fordringarne. Det vill häraf synas som att Luxemburg enaast är n:o I på N 8 ; 2 ( den franska anspråkslistan. I så fall skulle naturligtvis kriget vara alldelos oundvikligt. Dessa syruumgar från fransk sida besvarar Preussen med att apäcka Mainz med artilleri och ammunition och med att sammandraga 50,000 man i Trier, denna gamla galliska stad, som ligger en timmas väg på jernbana från Luxemburg. Det är äfven tydligt, att Preuesen på senare tiden ställt mycket energiska och bestämda sordringar till de sydtyska staterna med hänsyn till den nuvarande ställningen. Från Stuttgart berättas, att med snaraste preussiska militärfullmäktige skola inträffa i Minchen, Stuttgart och Karlsruhe, för att leda Aa Atvoaka kantingastonnacg anclufninc till