Göteborgsposten – 29 april 1867, sida 2

Rhen har redan ropet höjts, att Sjeltva kriget är mindre ruinerande än on förlängd sarhåga för krig, och i militära kretsar upphetsar hvarje rykte om fientliga förberedelser begä ret efter offensiv verksamhet. De noggrannaste uppgifter om franska rustningar komma från Berlin; preussiska bataljoners rörelser berättas genast från Paris. Man har ej glömt, huru snabbt det italienska kriget följde på förklaringen, att kejsardömet är freden, eller hur ihärdigt det försäkrades, att Preussen knappast börjat väpna sig, kort innan dess legioner kastade sig in i Böhmen, fulit disciplinerade och ekiperado. Dot skulle vara orimligt att betvisla, det båda regeringarno under de sista tolf månaderna förutsett möjligheten al en brytning. De af Preussen ingångna fördrag med Bayern och Wärtemborg hade synbarligen afslutate med hänsyn till denna händelse och de franska truppernas samt transporternas hemkallande trån Mexico kunde icke varit lägligare, om det anordnats just med denna utsigt till krig för ög nen. Från den dag Preussen stadgade sin militära öfverlägsenhet öfver Österrike, blef det en fast åsigt hos såväl fransmän som tyskar, att det härnäst skulle nödgas kämpa med Fraukrike om öfverväldet i Europa. Det är denna tvist och ingen annan, som nu skall utkämpas mellan de båda ledande staterna på kontinenten ... I fjor och förfjor var det en hädelse mot det nya evan-1 geliet om nationala rättigheter att yttra en! misstanke om, att vanliga rofgirighetsskäl hade i någon gemenskap med Preussens högsinnade handlingssätt. Det påstods, och ej utan sanning, att enhet var hela det tyska folkets åstundan, — en önskan för hvilken det var färdigt att offra, om det behöfdes, sin egen frihet, ännu mera några småkonungars och furstars dynastier. Hannoveranarnes synbara motsträtvighet mot att antaga införlifning med Preussen törklarades med deras afsky tör det preussiska konskriptionssystemet, och man förutsade förtröstanssullt, att det snart skulle böja sig för den ådlare stoltheten att länkas vid Tysklands öden. Slesvig var ett ömtåligare ämne, och vi veta icke, att någon fult tilltredsställande tormel ännu uppfunnits, för att rättfärdiga dess annexion enl. nationalitetsprincipen, fastän det ej var svårt att tänka sig andra skäl för transaktionen. I allwänhet funno de, som hysa den största afsky för krig, sig böra erkänna, att ganska vigtiga reeultater ernätts för mellersta Europas rekonstruktion på mindre godtycklig och mera folklig grundval, om denna blott kunde bevisa sig vara sund och varaktig. Tillochmed blodbadet vid Sadowa kunde ej vara ett tör högt pris att betala för tillfredssvällandet at en sådan känsla, som den de tyska liberala hyllade, och för skapandet af en varaktig borgen för Europas fred. Men redan tyckas de tvifvolsmål skola bekräfta sig, som några vågade uttala, att neml. intet godt skulle följa ef en så samvetslös och djert politik. Pet finnes alltför mycket skäl att frukta, att den tyska nationalandan icke är nöjd med fullbordandet at den tyska enheten, utan önskar ytterligare utvidgning och drifves af lystnad efter militärisk ära. Times-, som sjelt ej litet bidragiv till uppdrifvande al tyskarnes högmod, fastän det värda bladet nu synes komma under fund med deras verkliga sinnelag, yttrar till sist: Det förljudes, att neddelande samidigt gjorts det preussiska kabinettet af England och Ryssland; hvad dettas syftning än må vara, kunna vi dock vara säkra om, att det förestafvats af en uppriktig önskan hos båda parterna att göra rättvisa åt saken. Under det några af våra tyska samtida söka att stämma oss emot Frankrike genom beteck nande hänsyftningar på Belgien och några ul våra franska samtida förutspå oss förlusten at vår öfverlägsenhet till sjös, om Preussen skulle med sig införlifva Holland, har den allmänna meningen här i landet ännu icke sysselsatt sig med dessa ytterligare betraktelser. Vår enda tanke och önskan är att bespara Europa tasorna al ett krig, tor hvilket dess upphotsmän ej kunna finna någon förevänning. Till sist uttalar Times den önskan, att Jdet måtte lyckas drottningens personliga inflytande att törhivdra kriget. Det vill således synas, som att aro:tning Victoria åter påtagit ssig fredsmäklarekallet, troligen med lika iiten tramgång som förut. Det framgår äfven at Times uppsats, att Ryssland nu uppträder, ätminstone skenbarligen, i öfverensstämmelse med England, tör att afböja kriget. Men den pålitliga Å ienerIveitung siger, au de icke framkommit med något bestämdt formuleradt sredsmäklingsförslag, utan enantvyde en mediationsids. Enigne en måtte salodes vara fin. Mellan hafven i Wien och Berlin samt sde tre sydtyska staterna försiggå i detta ögonblick vigtiga ting, Från Stuttgart skritves: Betydelsefulla ministerkonferenser ha i dessa dagar hållits ej blott i Mänenen, utan äfver här. Det säges, att kabinettet i Wien