Göteborgsposten – 27 april 1867, sida 2

ar bliva utomordentligt SuåbBAL— 2—— ———— Från Utlandet. Bismarck förklarar nu genom sin tidning gentemot de engelsk-österrikiska bemedlingsörslagen i den luxemburgska frågan: ,Så mycket är alldeles afgjordt, att Preussen hvarken vill uppgifva sin rätt till att hålla garnison i fästningen Luxemburg mot storhertiglomets införlifning i Berlin eller tillstädja, att de fördrag, som det afslutat med Holland ang. fästningens besättande, träda ur kraft. -Times betecknar den preussiska besättningens qvarstannande i Luxemburg såsom just innebärande den luxemburgska frågan; men opponerar sig nu ändtligen mot Preussens tillvällande rätt att hålla nämnda fästning. besatt. Bladet säger: , Eftersom Preussen ö icke gör anspråk på Luxemburg och omorganiserat Nordtyskland, utan att deri inberäkna storhertigdömet, söka vi förgälves ens skuggan af rättighet till denna occupation. Times medgifver äfven fransmännens rätt och befogenhet att spörja: Luxemburg är en fästning, som icke på något sätt tillhör Tyskland, som deremot tillhör Holland enligt grefve Bismarcks eget medgifvande och inskjuter i det franska området. IIvarföre skulle Preussen vägra att utrymma det och sålunda verkligt neutralisera detta gränsområde, som endast är en liten fläck, jemlördt med dess nyförvärlvade besittningar, om icke derför att det beslutat mäta sin styrka med Frankrike? Att -Times-, som i ett år, snart sagdt, eller åtminstone sedan Preussen genom sina segrar i tjor blef så mäktigt, lagt i dagen mer eller mindre bjerta sympatier för nämnde land, nu börjar föra ett sådant språk, vittnar om att den allmänna meningen i England begynnar inse faran af Preussens uppträdande och lutar till Frankrike. Vi ha för vår del hela tiden framhållit det farliga och oriktiga deri, att ett mäktigare folk skall hafva rätt att med sig införsifva ett annat folk, äfven mot dettas vilja, endast derför att det talar samma språk som det mäktigare. Det är denna absurda tolkning af nationalitetsprincipen, som tyskarne vilja tillämpa och på grund af hvilken de nu göra anspråk på Luxemburg, såsom ett Åurgammalt tyskt land. Frankrike deremot vill hafva nationalitetsprincipen så uttydd, att det skall stå ett folk fritt, att, om det tillspörjes, genom allmän omröstning kunna sjelft bestämma öfver sitt öde. Times finner nu äfven skäl att, medgifvande den franska uttolkningen, på det bestämdaste motsätta sig den tyska, h. e. den preussiska upptattningen, sägande, att den är grundad på en lärosats så godtycklig och så omöjlig att stadse tillämpa, att neutrala makter borde alltid med en bestämd protest bemöta dess framhållandet. Det stora bladet anser derför, att Engbör använda hela sitt inflytande i Berlin till förekommande af en gagnlös konflikt med Åstöd af en dylik sats. England skall således åter börja med sina notskrifningar och depeschsvexlingar, om hvilka Bismarck naturligtvis skall föga bekymra sig. För andra skall Storbritanniens uppträdande med ord mot Preussen bli mest betecknande derför, att ej ens engelsmännen längre kunna anse sig böra godkänna dess uppträdande. Preussen har allt skäl att draga öronen åt sig. Preussens oärliga och ohederliga beteende mot Danmark eller rättare Nordslesvig synes ätven snart skola bära sin trukt. Danska bagdbladet yttrar i sin franska revy: -Sedean d. 25 Mare har det danska Slesvig varit skådeplatsen för en rad förföljelser, ill hvilka man svårligen skulle finna motstycken äfven under det österrikiska väldets svåraste dagar i Lombardiet och Venotier och som i mer än ett hänseende erinra om Rysslands tillvägagående mot det olyckliga volen omedelbart töre utbrottet af det siste tupproret. Förhållandena ha nu kommit till der I punkt, att vi måste vädja till den allmännr: eningen i Europa, för att ett system mi upphöra, hvilket ej al enast trampar fordrager I under fötterna, utan äfven dömer tusentals eles vigare till landsflykt samt sänker tusende si nom tusen familjer i elände. Am att Ir nthevter mellan Frankrike