Göteborgsposten – 26 april 1867, sida 2

fordrar af Preussen, att det i afseende på storhertigdömet Luxemburg aktar folkrätten. Om Preussen i sitt öfrvermod vägrar detta, återstår endast valet mellan förödmjukelse och krig. Vi hafva för vår del gjort vårt val. Således krig, om Preussen icke utrymmer fästningen. Till detta medgifvande skall det ej kunna förmås — och Frankrike har gjort sitt val, säger Siecle. Alla underrättelser från Berlin gifva neml. vid handen, att Preussen ej utrymmer Luxemburg, hvarken i enlighet med det engelska eller det österrikiska bemedlingstörslaget. Ett telegram från Berlin antyder tillochmed, att preussiska kabinettet erhällit törsäkran om, att ministerskiftet i Italien ingen förändring vållat i detta lands vänskapliga ställning till Preussen (?), och att Ryssland vill bistå Preussens upptattning. Vi skrifva detta telegram tillsvidare på ryktets räkning, ehuru det kan ha tillkommit för att lugna tyskarne, i händelse Preussen skulle skrida till ett krig med Frankrike. Bismarck låter sjelf sin tidning säga, att under de sista dagarne ingen förändring inträdt i den pohtiska ställningen, hvad angår den luxemburgska frågan. Denna åsigt motiverar bladet sålunda: Det från Paris ingångna telegrammet om, att de bemedlande makterna föreslagit en grundval för en utjemning, verkar ej någon förändring i saken. Man har från Berlin alls icke anmodat någon om att inkomma med bomedlingsförslah. Preussiska regeringen har ställt en fråga till de makter, som garanterat fördragen af 1539. angående den från Paris uttalade önskan om Luxemburgs införlifning i Frankrike. Preussen har i enlighet med äldre föredrag rätt att hålla besättning i Luxemburg, och härom kan alls intet tvifvel råda. Preussen har ej för afsigt att afstå från denna rätt, och alla rykten, som utgå på någonting annat, äro alldeles ogrundade. Gentemot detta uttalande törtjenar töljande uppsats ur Pays ati ställas, kallad: -Frankrike och nationaläran — genom sammanställningen komma de i en pikant belysning: Det finns i Frankrike stora och mäktiga intressen, som kräfva fred. Verldsutställningens öde beror deraf. Men är då Tyskland så föga intresseradt i fredeng bevarande, att det kan bättre än vi tåla ett krig? Nej, så är det ej. Tyskarnes sunda förstånd måste uppffordra dem att ingå på en kompromiss, som är hedrande för båda parterna. Genom omständigheternas makt, genom konseqvensen af de i Tyskland timade händelser har så till sägande utan någon förvållan från vår sida uppstått en fråga om det vederlag, bvarpå Frankrike med rätta kan göra anspråk. Denna fråga skulle i nödfall framställa sig tillochmed emot vår vilja. Om dot vore möjligt, att en fransk regering af hänsyn för ögonblickets flygtiga intressen, bvilka kunna kräfva fred, beslöte sig för att tåla tillochmed endast skenet af cn förödmjukelse, för att bevara denna fred, så skulle Frankrike vägra att hålla till godo med en sådan fred. Man skall aldrig vänja Frankrike vid vanära. Tillochmed de, som för ogonplicket kunna synas mest hugade att äta i sig skammen, skulle icke kunna smä.ta den. Vrankrike hade en gång en regering, som i vidsträcktaste mån tillfredsstallde dess materiela iutressen och lät det i rikt mått njuta fredens lycka och välgerningar; men man kunde likväl icke enervera det, och det kände qvalen öfver den lycka, som man beredt det. Saken är nemligen den, att det nu engång fallit på Frankrikes lott, att underkasta sig alla de faros, sum hedern föreskrifver, huru stora de än må vara. Då äran kommer med i spelet, finns det intet alscende i verlden, som kan förmå det franska folket att vika tillbaka. Det är möjligt, att Luxembuig ej är värdt allt det buller, som man gör af detsamma; men Luxemburg spelar här samma roll som thåtulieu i Boston. Da den första thekistan kastades i hafvet vid Bos:on, väcktes frågan om Förenta Staternas oberoende; preusbarnes närvaro i Luxemburg har framkallat frågan om Frankrikes ära. Vi kunna emellertid ännu icke göra oss förtrogna med den tanken, att Tyskland är nog oklokt att förbise, hvad det har oss att i detta hänseende tacka för. Det borde icke förgäta, att det först nyligen kommi: ur lindan, under det att vi äro det Frankrike, som saterar sig från 1789. sKöln. Zeit. tyckes äfven börja luta till den äsigten, atv luxemburgska frågan endast är liktydig med den amerikanska thekistvan. Till nämnda blad skrifves neml. från Berlin Man tror hår icke på Frankrikes törsäkran, att det nu endast är fråga om fästningens utrymmande al preussarne, och man påstår sig ha säkra antydningar om, att Frankrike atsett, forutom Luxemburg, äfven Saarlouis, Landau och Mainz, med ettord: åtminstone Saarlinien och sannolikt Rhenprovinsen. Man bereder sig snarare på en allvarlig vandning. än på en fredlig utgång, och åsigterna skilja sig endast ifrån hvarandra i afseende på den tidpunkt, då denna vändning skall inträda. Till Paris har berättats från Florens, att man der åter gjort ett försök mot Victor EmaInuels lif. Man hade neml. å jernbanan, i närheten af stationen Campi, der tåget skulle passera fram UDprifvit ett par skenar TF vekligt