Göteborgsposten – 26 april 1867, sida 1

att genom nyckelhålet se hvad han gjorde, ifall jag velat försöka detta — ett försigtighetsmått som han hånande förklarade för mig. B ofvet var i hans händer då ni ätervände och när ni fråg ide mig om Comels sömn, var min fruktan så stor att ingenting utom min ännu större fruktan för Deligay afnöll nig från att säga er sanningen, Jag vägade ej se er ännu ca gång och höll mig dold i ett af smårummen tills ni va gången. På aftonen kom Veliguy som vanligt och satte sig ned att spela ett parti dom no med Comel. Den gamle mannen var fortfarande tung th sömnig och hade sannolikt förgätit alltsommans om stefvinnans bref. Han var klädd i sin vanliga gammalmod: za aftondrägt och när Deligny räckte mig papperet, hade jag ingen svårighet att obem irkt smyga det i fickin på nattrocxen som hängde i alkoven. Sedan dess har jag ej sett til. Deligny förrän deuna afton. Jag lyckades få läsa Aliuvs bref innan min man låste in det och jag kände mig stött öfver att dess innehåll blifvit doldt för mig. Jag tror att jag sökte ett slags afledning för min oro och mina bekymmer genom att förhärda mitt hjerta mot henne — genom att önska att hon äfven måtte få lida åtminstone af oro. Jag hade syndat och led; hon hade syadat, hvarföre skulle ej äfven hon få lida? Ni ryser, Antoine; ni tycker att hon har lidit; ni tycker att den lille vicomtens död var ett svårt straff. Kanske var den så, men den beröfvade henne ej hennes namn och samhällsställning, och jag tror att Aline älskar dessa högst. Hela dagen har jag närt dessa bittra känslor och när ni kom gaf jag dem luft som ni erinrar er. Jag hade förut