Göteborgsposten – 26 april 1867, sida 1

hyste obestämda misstankar mot mig, som jag tror emedan jag, ansatt och uttråkad af Delig ry, nåzra gånger under sista tiden bedt honom om penningar. Jag var sålunda tvungen att återvända till Doligny och säga honom att alla mina ansträngningar voro fruktlösa. Han blef ursinnig öfver att jag misslyckats och begärde få den buljong som alltid vid denna tid på dagen serverades min man. Hvad än nar ni göra! frågade jag honom ångestfullf; ämnar ni förgifta den gamle mannen? Fördöme er dårskap och era misstankar! sade han; det miste vara tillgjordhet af er att yttra en sådan misstanka, ty den skulle vara alltför dum tillochmed för er! Nej, jag tinker låta Comel sofra ett par timmar, tills jag gjort det ruk jag vill af brefvet som han bär i sin ficka. Jag för aodar att jag ännu såg tviflande ut, ty han fortfor: Iuser ni ej att det skulle vara att göra er den största tjonst som stode i min makt om jag förgiftade gubben; det skulie vara att göra er qvitt både er man och er älskare, ty den senare behöfde ni derefter blott öfverlemna i rättvisans händer. Tyst qvinna; gör som jag säger er och besvära or ej med att tänka. Jag lydde och gaf honom buljongen, i hvilken han dröp några droppar ur en liten flaska som han bar på sig. Comel brummade öfver att buljong a, som han sade, smakede surt; kort efter sedan han drackit den blef han sömnig och föll i den tunga sömn hvari han befann sig då ni kom. Jag tog brefvet ur hans ficka så snart jag såg att han verkligen sof och gaf det åt Deligny, som befallde mig att lemna rummet och tillslöt dörren efter mig, i det han passade nyckeln så att det hade varit omöjligt för mig