Göteborgsposten – 26 april 1867, sida 1

tändt ett ljus och ställt det i frökens fönster såsom en signal till Deligny att jag blott kunde träffa honom vid porten denn: afton, ty fröken och Comel hade bäåda behof af mina tjenster, båda voro sjukliga. bå jag lemnade rummet gick jag till porten; han var straxt bredvid och hade klädt sig liksom för en resa. Hans ton var fullkomligt förändrad sedan föregående dsgen; han var öm och vänlig mot mig och sade mig med många uttryck af ledsnad, att han var tvungen lemna mig på en månad. Den förklaring han gaf var att en hans onkel nyss dött i Rouen och att han blifvit kallad dit i arfsangelägenheter. Han gaf mig sin adress, bad mig skrifva till sig och gjorde en hastig ursäkt för sitt beteende föregående dag, hvarefter han lemnade mig nästan förintad öfver hans hastiga afresa, men på samma gang betydligt lättad deraf. Hans föregifvanden kunna aldri; mera bedraga mig, ehuru jag låtsade höra hans ursäkter och tro på hans försäkringar. Då männen ha gjort qvinnorua till skrymterskor, ha de lätt att förgäta det dessa qvinnor kunna använda den konst de lärt mot sina läromästure. Blott ett par timmar ha förflutit och likväl känner jag mig som om en hel mansålder af frid hade gått fram öfver mig. Antoine, jag har varit mycket brottslig, men jag är ångerfull. Tro ej att det ensamt är derför att jag upptäckt den ytterliga lågheten hos den man jag älskat; detta är kanhända ott hufvudskäl, men ej den enda orsaken; nej, jag har aldrig haft en lycklig timma i all min brottsliga sällhet. Men nu Antoine, nu har jag tid att hemta andau; han är borta och låt oss rådgöra tillsammans. Säg mig hvad der är att frukta. Ingenting förr