Göteborgsposten – 25 april 1867, sida 2

ståmningen mot vårt aroder la u d (måre-patrie). hy i ser jag den forhoppning. att ni skall välvilligt gör: allmänbeten bekant med de verkliga orsakerna til det nämnda fenomenet, genom att lemna rum för föl. jande kungörelse, för hvars äkthet jag går i god. Kungörelsen, som är utfärdad i Coblenz d. 7 Okt. 1857 af öfverpresidenten Kählwet ter, innehåller ett förbud mot ingitvandet a ropatriotiska ansökningar om erhållande aj syl Helena-medaljen, att för detta ändamål ädåläggas de underordnade embetsmännen, att de ej få utfärda något slags certifikat till pertsoner, som vilja bevisa sin rättighet till den fnämnda medaljen. Preussen måste således ännu år 1857 hafva fruktat för en fransk stämning i Rhenprovinsen, och det nämnda brefvet är ett bevis på, att denna stämning icke kan hatva helt och hållet törsvunnit. Fransmännen veta också att göra sig älskade öfverallt, der få tast fot, under det att preussarne likasom kappas om att gö.a sig halade. Om än i Ehenpreussen tyska språket talas, tänker man dock der på fransyska, och ett bevis derför är, att preussiska regeringen ännu icke kunnat der utrota den franska lagen — Cöde Napoleon. Men Frankrike har på det högtidligaste trisagt sig från hvarje tanke på annexering, utan befolkningens börande. Då det gäller, skall Preussen således kunna erfara, om det vetat att vinna befolkningen, eller om det ännv är främmande för densamma. Det är Frankrikes ära, att det gjort tolkens sjeltbestämningsrätt till sitt program, denna princip skall äfven visa sig vara dess styrka, under det att det är Preussens evaghet, art såväl dess regering som dess solkrepresentation proklamerat eröfringsrätten såsom äfven i våra dagar fullkomligt giltig. Denna eröfringsrätt har redan tillämpats mot Danmark och några mindre tyska riken; det är säkert, att man ätven velat tillämpa den mot Holland, fastän Frankrike satt hämsko för denna oupphörliga utvidgningslust. Nordd. allg. Zeit. förklarar detta visserligen för en fräck osanning; men andra uppgitter deremot bekräfta att så är. Journal des Dåbats och Pays berätta, att i Holland utbredas broschyrer, hvilka taga till ordet för landets införlifning i Preussen. Det sistnämnda bladet tillägger, att Bismarck vill utvidga Preussens område till venstra stranden at Maas samt hålla garnison i Mastricht och Venloo. Såväl holländska folket som regeringen visa oro häröfver. Vi ha redan förut nämnt, att trivilliga kårer bildats öfverallt i Holland. Dessa ha nu blifvit uniformerade och börjat exe:cera; de unga flickorna i Holland ha broderat fanor åt dem. Regeripgen återigen låter förstärka Groeningens fästningsverk i stor skala, och detsamma gäller om Delfzijl. 12 skrufkorvetter, 10 pansarfartyg med torn och spjut samt 14 monitorer skola byggas. Holland vill ej utan kamp lemna sm plats på hatven åt Preussen. Uti Italien börjar stämningen mot Preussen antaga en ganska bitter hällning. Den italienska regeringens organ säger, att Preussen ej känner någon annan rätt, än den som sitter i spjutstången. Inom den italienska deputerade kammaren har deputeranden Miceli uttalat den önskan, att alliansfördraget med Preussen af i fjor måtte bli framlagdt för kammaren, och karakteriserat detta fördrag som en Åbeklagansvärd olycka. Premier-winistern Ratazui vägrade bifalla den tramställda önskan. Preussen, som — då kriget bryter ut — väntar sig bli angripet från Nordoch Östersjön, anstränger sig, såsom bekant, af alla krafter att förskansa sig i Elbhertigdömena. Vi ha nämnt, att befästningarne å Als och) vid Dybböl forceras; nu skrifves det trån Berlin, att en komite håller täta sammankomster derstädes under preussiska kronprinsens ordförandeskap ang. befästandet at Kielerjärden. OO nnnnn—