Göteborgsposten – 24 april 1867, sida 1

dan vi fått ögonen öppna. Han förblindade mig, Antoinc, genom de försäkringar som sällan förfela att bedraga en qvinna; men som, sedan det en gång visat sig huru bedrägliga de varit, skydda henno mot vidare bedrägeri. Han förblindade mig genom sina försäkringar om kärlek ; men han glömde att svartsjuka följer sådana försäkringar i spåren, och jag har utspanat honom. Misstänksamhet hör till min natur, Antoine; jag älskade honom, men ju mer jag älskade honom dess mindre litade jag på honom och så utspanade jag honom. När han lyckats utplundra Comel och mig och grefvinnan äfven, eller när den gamle mannen jär död — ifall han nemligen underkastar sig att vänta så länge och först då söker narra hans penningar ifrån mig, skall jag kastas afsides. Jag är i sjelfva verket I redan förkastad, fastän det ej vore klokt att visa det, och den qvinna han föredrar framför mig, med hvilken han kanhända uppgjort planen till min ruin, skall njuta af alltsammans. Jag lät henne fortsätta utan afbrott. Så stor var hennes passion, det behof hon kände att gifva den uttryck så stora, att hon ej insåg att jag icke förledt henne till denna upptäckt — att hon ej märkte det oerhörda och egendomliga i detta förtroende som så plötsligt efterträdt hennes obenägenhet för att sammanträffa med mig. — Jag säger er, Antoine Leroux, sade hon, denne man är en afgrundsande. När han kom till Corandeuil efter Charles Comebs död, hörde han af grannarne liksom han i första ögonblicket hörde af hans son, att Jean Comel var en rik man för sin ställning, och hans första