Göteborgsposten – 24 april 1867, sida 1

— Jag har gjort det, Antoine, sade den olyckliga qvinnan sakta; jag har förrådt henne, min man, mig sjelf och mir Gud. Denne man känner er systers hemlighet; men oh, Antoine, han kan ej skada henne; till hvem kan hans röst framtränga utom till personer af hans egen klass? Hvad behöfver man väl befara att han skulle säga för nagon som känner dem, att grefven och grefvinnan de Corandeuil äro föräldrar till n:o 608 bland hittebarnen i L Jag vet ej hvilket vansinne som kom mig att säga honom det, Antoine, och jag vet att ni ej kan förlåta mig och att Aline ej skal förlåta mig det; hon borde det heller icke, ty intet förräderi kan vara svartare än mitt; men männen kunna förmå oss till hvad som helst, ehvad det är godt eller dåligt, så länge vi älska dem, och han har narrat mig att säg: detta, liksom han narrat mig att säga allt annat som han velat veta. — Och hvad har han velat veta, Clmence, utom stackars Alines sorgliga hemlighet? frågade jag, i det jag lemnade hennes sjelförsbråelser liksom den spänning i hvilken hon talade om sin kärlek för Deligny utan anmärkning, men läggande noga märke till båda. — Allt som kunde hjelpa honom att vinna sina elaka idamål, fortfor hon med en röst full af sinnesrörelse och harm; han försöker nu ej dölja något af sin elakhet för mig; han bryr sig ej derom, ty han tror det ej löna mödan. EKvarföre skulle han det? Jag var dåraktig nog att låta honom narra mig; skulle han då ej vara slug nog att narra mig fortfarande? Men om vi qvinnor äro bliada för en tid, så bli vi ej förblindade för andra gången se