Göteborgsposten – 23 april 1867, sida 2

att konungen i talet visserligen ordar om freden. men icke säger, att han för tredens skull är, villig att göra uppoffringar, och det är likväl det, som alla fordra med en mun i Frankrike. Härigenom måste bitterheten mellan de båda länderna yttermera stegras. Medvetandet härat har redan visat sig uti den allmänna panik, som bemäktigat sig alla börserna i såväl Frankrike som Tyskland, der stämningen är den sämsta och Åbaissen nu blifvit permanent. Förbittringen skall ingalunda minskas, om det besannar sig, att berlinerkabinettet at det franska begärt uttrycklig förklaring öfver hvad Napoleon menar med de franska rustningarne — en begäran desto oförskämdare som Preussen sjelft står alldeles slagtärdigt. Följande pikanta anekdot vittnar bäst om stämningen i Frankrike. I Söndags åtta dagar infann sig en deputation trån departem. Ain i Tuilerierna, för att till kejsaren öfverlemna en adress, hvari befolkningen tackade honom, derför att departem. erhållit ett bidrag at statskassan till anläggande af jernvägar i rent lokalt intresse. I det urspruugliga adressförslaget fanns inryckt en sats, som gick derpå ut, att departem. Ain var redo att sluta sig kring kejsaren, för att försvara landets gränser. Då deputationens oruf. kom till detta ställe, märkte han först, att koncipisten företagit en liten ändring, ty han hade i stället för försvarardefendrej satt utvidga (etendrej Frankrikes gränser. Ett ögonblicks förvirring uppstod, såsom man lätt kan tänka sig, men hela deputationen, som utgjordes af mairerna i nämnda departement, förklarade ögonblickligen med en mun, att de gilla redaktionsförändringen, och det var i den nya formen, som adressen upplästes för kejsaren. Den lilla episod har väckt stor munterhet i Paris, betecknande för stämningen som den är; ju större utsigterna bli till ett krig, desto villigare skall hela franska folket vara att antaga det program, som för första gången officielt uppställts at deputationen från departem. Ain. Kejsar Napoleon arbetar med utomordentlig ifver. D. 16 d:s arbetade han med sin utrikesminister trån kl. 9 till 12, hvarefter långa; depescher afsändes till London, så att telegrafen nästan endast deraf togs den dagen i anspråk. Ett rykte i Paris har velat veta, att Bismarck förklarat sig vilja afgå, emedan hans monark motsatt sig den eftergift för Frankrike i afseende på Luxemburg, som Bismarck förordat. Man trodde att preussiske gesandten i Paris, hr von Goltz, skulle vara bestämd till hans efterföljare. Saken är ej trolig, ty Bismarcks spel att krypa bakom konung Wilhelms rygg är för gammalt och kändt. Man har hotats med en ny förveckling, som kunnat bli af fara för kejsar Napoleon. Rörelsepartiet i Italien med Garibaldi i spetsen hade neml. kommit ötverens om, att, i händelse Frankrike kastades i ett europeiskt krig, slå till i Rom, hvarför man redan börjat förberedelserna till ett storartadt tåg emot den eviga staden. Denna rörelse har italienska regeringen nu atklippt. Rataus, som hade mod att vid Aspromonte hejda Garibaldi, har nu öppet förklarat i dep. kammaren j Florens, att italienska regeringen skall lojalt hålla septemberkonventionen och motsätta sig hvarje försök, som kunde lägga hinder i vågen för den romerska frågans lösning i enlighet med nämnda konvention. Från Rumenien hota äfven oroligheter. Opinionen börjar uttala sig ganbka otörbebållsamt mot fursten, som tyckes plötsligt hafva förlorat sin popularitet. Preussens planer äro således på väg att sträckas äfven åt detta håll. senare Post. Intrycket af de underrättelser, som den