Göteborgsposten – 23 april 1867, sida 1

— Ni har naturligtvis stängt till kassakistan, mr Comel? yttrade jag i det jag ordnade dominobrickorna för vårt oföränderliga spel. — Naturligtvis har jag det, svarade han i kort förargad ton. I nästa ögonblick kom Clmenco in med spår af tårar på kinderna och ott dystert uttryck i dragen. Hon satte sig ned bredvid sin mans stol, men talade ej. Vårt spel gick snart sagdt under tystnad. Då och då nickade Comel till och somnade in; men för hvarje gång jag sökte att väcka upp honom och rikta hans uppmärksamhet på dominon, svarade han mig i förargad ton. Den besynnerliga blandningen af slöhet och retlighet i hans sätt gjorde ett allvarligt intryck på mig. Sedan vårt spel varat en stund och medan Comel sjunkit i en orolig slummer, kom Auguste till Clmence och sade henne, att det var en person hos portvakten frågande efter mr Deligny och att denne person sagt att han sökt honom i hans bostad, men blifvit skickad till Comel för att erhålla underrättelse. Mr Deligny har lemnat Paris på en månad, yttrade Clemence hastigt, utan att upplyfta ögonen. Auguste lemnade rnmmet, och vårt tråkiga spel fortfor ännu en stund, tills gamle Comel ånyo föll i sin halfslummer. — Clemence, sade jag försigtigt och i så vänlig ton jag kunde antaga, jag har något att säga er, hvilket ni för gamla tiders skull måste höra. Ni skall ej vägra mig detta, det vet jag. Jag måste tala med er, sedan Comel dragit sig tillbaka?