Göteborgsposten – 23 april 1867, sida 1

efter i en låg hviskning, som gjordes alldeles öfverflödig af den gamles sömn. — Huru skulle jag kunna göra det? Ni vet att Comel sofver i alkoven der, och det är inget annat rum än detta öppet, utom det nästa som är mitt. — Clemence, sade jag, dyra Clmence, frukta ej för mig. Hvad jag har att säga är i allas vårt intresse. Låt mig råka er med tillhjelp af något bland dessa medel som en viss annan använder. Det är bättre om portvakten och betjeningen icke veta något om min närvaro här på en ovanlig tid. Låt mig komma, som han kommer, genom den lilla trädgårdsporten — hon spratt till och arbetet föll ur hennes hand — genom korridoren till mademoiselles rum, och låt mig vänta på er i Aines toilettrum. — Min Gud! sade hon, allt är då upptäckt! Det låg någonting förfärligt i den ångest hvarmed hon yttrade detta, ehuru det skedde i en låg hviskande ton. — Nej, Clmence, sade jag, ingenting är upptäckt; men jag vet något och anar mer. Var ej rädd för mig; jag skall hjelpa er, ej förolämpa er. Tyst! Comel vaknar. Jag prasslade med dominobrickorna. ÄÅunu en gång lemnade den gamle mannen en svag uppmärksamhet åt spelet. Clemence lemnade oss för att sköta sin tjenst hos Isabelle de Corandeuil och jag tog afsked i vanlig tid. (Forts.)