Göteborgsposten – 20 april 1867, sida 1

En 10rIuSt. — Dtornetens 10rgängiighnet. — Trädgarassoreningsslter istället för Marsfältet. — Italienskt frågan på sallrepel. — Trefliga prof för en teateragent. — Beyerböckska kapellets hitkomst. — Stilprof. Vi stå midt i Gräsmånaden, men hvar ha vi gräset? I dag ha vi Påskafton, men hvar äro påskliljorna? Ack, gräs och liljor, rosor och violer, allt det der iå vi noja oss med att betrakta i decalcomanibilderna på påskäggen. Decalcomanibilder och påskägg? Hu vi kommit så långt i strätvandet efter de: nätta, det prydliga, en sträfvan, som ligger i tidens riktning, som förvandlat våra gammaidags beqväma ländstolar — dem man kände att man satt uti, i hvilka man med välbohag kunde sträcka ut sitt ampla jag, om än, på naturlig eller artificiell väg, aldrig så kolossalt — till spinkiga, försätliga, obeqväma tingestar, hvilkas ryggstöd braka eller salla sonder vid minsta försök till ett förtroligare närmande, för att nu icke tala om gungstolarne, i hvilka man riskerar, att när som heldst för en förbluffau societet sramställa sagde jag som typen för det komiska begreppet, d. v. s. det uppoch nedvända idealet. 1 våra fartäders och mormödrars barndom nöjde man sig med att genom omlindandet at olikfärgade örtblad eller genom andra för oss okända procedurer gifva äggskalen de briljantaste färger, hvilka gjorde en präktig effekt, då de på högtidsaftonen framsattes på bordet; men snart gick man längre. Det gula och hvita omhölje, hvarur naturens -pullor skolat utveckla sig om de i frid och ro hade fått hvila under den moderliga vingen, fick lemna rum för de sockersöta, kummindoftande små gryn, hvartill idåen upprunnit icke i någon hönshjerna, utan i en uppfinningsrik sockerbagares tankeverkstad. Så föll någon Apelles iuom samma hedervärda skrå på en annan ide, den att låta sin fantasi i regnbågens alla färger spela på det snöhvita äggskalet, och så uppstodo dessa intressanta målningar, hvilka gladt millioner barnaögon mera än Raphaels och Murillos skönaste skapelser någonsin skolat förmå; dessa idylliska landskap med guldgula eller cinoberröda hyddor och spenatgröna träd, med en sjö och en båt, ett dufslag och flygande duf vor, dessa ointagliga borgar och slott, dit smalbenta riddare på utmagrade ök styrde sin kosa, dessa flepiga herdar och herdinnnor med vidunderliga blomsterqvastar i sina händer, kort sagdt, hela denna underbara påskäggsskola inom målarekonsten, hvilken ännu väntar och törmodligen i allan evighet får vänta på sin kritiske kommentator. Men — för vår tids barndom, som begagnar krinolin innan den kan stå och blanklädersskor innan den kan gå, för den var detta alltför simpelt och derför hittade man på aut tulgripa decalcomanien, i sjeliva verket också en at nutidens smånättaste manier. Härnäst låter man väl smaherrskapet iå skåda sin vän eller väninna fotografiskt afbildad utanpå skalet, ty yfint skall det vara?, der ha vi ägget! Den auktion, som sistl. Tisdag försiggick å till Göteborgs Arbetarosörenings byggnadsfond skänkta gåfvor, lemnade, som af tidningarne förut inhemtats, ett ganska vackert resultat. Med författarens medgitvande återgifva vi här nedan det poem, hvarmed auktionen inleddes: Valkommen, vördade allmänhet! Det är det första vi Eder bjuda, Må konkurrensen bli riktigt het Och måtte ropen rätt ho. a ljudal Den strid är ädel, J kampen hår, Fast måkta fredlig densamma är. Helt ansprakslos är vår katalog, Ej nummertalet går upp tili tusen, Men det gör miuus, ty Eder håg Det är ändå, som skall göra susen. Godt resultatet nog blifva vill, Blott spekulanterna bjuda till. Vi skola söka på bästa vis Att köplust väcka och hågen lifva, Ty våra varor förtjena pris, Och hvem kan bättre än Ni det gifva? Ack, riktigt rundlig: det till ds måt, Vi skola grundligt begagna det. Ty gronden till vårt Föreningshus På detta cätt inst vi tänkt att lagog