Göteborgsposten – 18 april 1867, sida 2

såsom en för Frankrike hotande strategisk position. Kejsar Napoleon antyder sig således härmed icke vara afgjordt emot de neutrala stormakternas lösning af frågan. Genom denna fint har han bragt det derhän, att det tunga och vigtiga valet mellan krig eller fred nu hvilar på Preussen. Väljer detta kriget, tvår Napoleon sina händer inför Europa och får derjemte med säkerhet hela franska nationen att resa sig som en man. Väljer Preussen fred, har kejsaren till en del vunnit sitt parti, preussarne måste lemna Luxemburg, Bismarcks prestige i Tyskland minskas och hans sol går ned. Äfven Preussens prestige skall dermed vara i nedgående; ty det bör ihågkommas, att de politiska kannstöparne i det stora fäderneslandet, hvilkas antal är legio, ithy att de äro många, göra anspråk på Luxemburg som ett tyskt land och se uti den tyska garnisonen i dess fästning en borgen för att landet skall förblifva tyskt. Om nu Preussen, heldre än att välja ett krig, skulle draga sina trupper bort ur fästningen, skulle naturligen ett Sehmerzensgeschrei genomskära hela Tyskland öfver Preussens otyskhet och Bismarcks förräderi. Det tyska enhetsvattnet skulle grumlas och gifva Österrike godt tillfälle till ett lönande fiske. Ställningen är således verkligen i mer än ett afseende brydsam för Preussen. Bismarck inser nog det kinkiga i sin belägenhet och bemödar sig af alla krafter om att vinna allianser. Men äfven i detta afseende bar Frankrike tör sig chancer. De neutrala stormakterna tyckas neml. mer och mer beslutna att i värsta fall söka, såvidt möjligt är, lokalisera kampen på samma sätt som de gjorde, då kriget hotade i fjor mellan Österrike och Preussen. England är afgjordt neutralt. Italiens program under sin nye premierminister är, enl. dennes högtidliga törklaring. neutralitet under alla omständigheter. Ryssland har ej någon fördel af att yttermera öka Preussens styrka, om det icke kan i en allmän veldsvåda få tillfälle att plundra den sjuke mannen; hvarvid det dock måste befrämja skapandet af den koalition mellan vestmakterna, Österrike, Italien och staterna af andra rangen, hvilken skulle resa en damm mot I Ryssland i Orienten och kunna leda till förvecklingar at stor fara för Ryssland sjelft. Det skulle naturligtvis varit mycket kärt för Bismarck, om han kunnat få den orientaliska branden i gång, hvarigenom han möjligen äfven kunnat förvärfva sig den ryska alliansen. Det kan ej nekas, att Bismarck för detta måls vinnande gjort, hvad han kunnat; men Napoleon var för slug. Han anslöt sig till Ryssland i Orienten — hvarigenom czaren tvangs att hålla god mine, och han bragte plötsligt den luxemburgska frågan på tapeten, dermed afskärande Preussens alla intrigtrådar. Hvad Österrikes ställning angår, ha vi förut betecknat den såsom neutral. Men skulle det komma till ett krig mellan Preussen och Frankrike, måste naturligtvis Preussen lemna en del af sin arme att observera Österrike, ty skulle preussarne drabbas af ett första nederlag. kan man antaga tör gifvet, att Österrike ej skulle hysa några betänkligheter för att, om Ryssland så tillät, göra ett angrepp i preussarnes rygg, eller och annars intaga en så hotande hållning att Preussen skulle finna sig farligt hotad. Bismarck har i Österrike Beust, och denne uppväger i statsmannaskicklighet fullt ut Bismarck. Man vet, att Napoleon förklarat, äfven efter preussisk-österrikiI ska krigets slut, det Frankrike vill bibehålla Österrike vid dess maktställning i Tyskland. Med denna uppfattning öfverensstämmer äfven v. Beusts plan att dela Tyskland mellan dess båda stormakter, så att Preussen får hegemovien i Nordstaterna och Österrike i de södra. Beust skall tillochmed öppet hafva förklarat, det enda vilkoret för en allians mellan Preussen och Österrike är en revision at Pragerfreden i hänsyn till Österrikes ställning i Sydtysk and. Men skulle väl Preussen någonsin kunna förmås annorlunda än genom våld att ingå härpå? Af dessa omständigheter att döma, skulle det kunna vara en möjligbet, att det stunI dande kriget blir lokaliseradt mellan Frankrike och Preussen, men med den skilnad att Frankrike kan egna hela sin kraft åt Preussens nedslående, under det att detta måste vara beredt på eventualiteter från flera håll, ty Preussen har genom sitt brutala, öfvermodiga och lögnaktiga sätt ådragit sig många fiender, hvilka endast lura på tilltälle, medan det deremot alls icke har någon enda vän. Hittills synes Preussen likväl icke gifva vika. Det är just Bismarcks force att spela: va banque! Frankrike är således fullt berättigadt att rusta, och då Frankrike gör det, töljer naturligtvis äfven Preussen dess exempel. Intetdera vill öfverrumplas: de ha båda Österikes öde i fjor för ögonen. I ett bref från Paris skrifves, att trupprörelserna och förberedelser till mobilisering