Göteborgsposten – 18 april 1867, sida 1

sena mörker inbröt, och likväl brann ett stort ljus nära det ena fönstret i den blinda damens rum. Det var omöjligi att misstaga sig om meningen härmed, omöjligt att betvifia det ljuset var en signal som blifvil placerad der af Clmence för att ses af Deligny. C6mence var i rummet med Comel då jag inträdde der. Den gamle satt haltslumrande i sin stol, hans ansigte syutes tunnt och afmegradt i aftonskimret. På Clåmences bleka kinder märkte jag spår af tårar och hennes händers rörelser, då hon sysselsatte sig med sin sömnad voro osäkra och darrande. — Jag har kommit i ett särskildt ärende till er man, min fru, side jag, och jag måste be er vara god och lemna oss. Hon såg på mig, och jag förmodar att någonting i min röst väckte hennes vrede till en höjd som kom henne att glömma försigtigheten ty hon svarade: — Jag känner ert ärende till min man, Antoine Leroux, och jag vet att det finnes en nyckel till madames juvelskrin i er ficka. Hon har blifvit mycket försigtig gentemot mig; det är beklagligt att hon ej började med det litet förr. — Ända hittills hade hon talat i hög oah uppretad ton, men nu kastade hon en sidoblick på sin man och sänkte rösten till en hviskning, då hon tillade: i så fall skulle hon ej ha lemnat en af sina dyrbarheter i min vård. — Hvad menar ni? sade jag, snarare framställande frågan med anledning af hennes underliga sätt än af hennes ord. (Forts.)