Göteborgsposten – 17 april 1867, sida 1

det. Jag ville endast blidka den gamle mannen och återkalla honom till lugn. — Ni måste taga penningarne till banken, sade han i det han återkom till sitt förra förslag, liksom om det ej varit någon mellantid sedan han först gjorde det, så snart vi fått tid att taga ned min nattrock och taga ut penningarne. Det märktes en tilltagande svaghet hos honom, någonting i hans röst och ansigtsuttryck som öfvertygade mig om att den gamle mannen ej hade långt qvar att lefva. Jag beslöt att säga Clmence min usigt härom vid första möjliga tillfälle och bedja henne på allt möjligt sätt vårda den gamle under den korta tid, som återstod honom. berefter frågade jag honom hvarföre han skickat efter mig. Orsaken var i korthet denna: en kort tid efter Alines giftermål, hade fröken de Corandeuil gjort henne en preseut af de juveler, hvilka bon fått efter sin mor och hvilka naturligtvis voro onyttiga för henne i hennes afsöndrade lif. Dessa juveler hade Aline ej medtsgit till England, emedan hon hade djup sorg efter sitt barn. Hon hade nu skrifvit till Comel, sägande att som hennes och grefvens bortovaro sannolikt skulle bli förlängd och då hon om en tid skulle presenteras vid engelska hofvet, behöfde hon juvelerna, hvilka hennes vänninna, madame Dolasborde, skulle föra till henne. Hon gaf noggranna instruktioner rörande afsändandet, uppgaf sin väninnas adress och slutade sålunda: ÅJag vill ej att de skola sändas till madame Delasborde i det skrin hvari de för närvaraads liggi; jag