Göteborgsposten – 17 april 1867, sida 1

och det innehåller några anordningar, som han håller mycket hemliga. Hon sade detta i en ton, hvari mitt uppmärksamma öra kunde urskilja en om än aldrig så obetydlig anstrykning af hotelse i förening med missnöje. — Ni skall komma till hotellet genast, fortfor hon. — I så fall, följer jag er tillbaka, madame, svarade jag. a I — Nej, jag vill återvända ensam. Jag — jag har något att göra. Hon viftade hastigt med handen och lemnade mig, och med en obeskriflig beklämning i hjertat beredde jag mig att följa henne. . Då jag kom in på den dystra gata, vid hvilken hotellet var beläget, passerade Achille Deligne förbi mig på återväg från hotellet. Jag fann Jean Comel ensam; han såg sjuk, nervös och orolig ut. Han talade ej om det ärende för hvilket han skickat bud på mig utan började klaga öfver att Clömence begärt pengar af honom och blandat sig i hans ofskärer. Den gamle mannen tycktes till hälften förskräckt, till hälften förargad. Hans hörsel hade alltid varit särdeles fin, och nu berättade han mig, att han hört fotsteg i rummet uppöfver under Clömences frånvaro; men då han tillkallat tjenarne och frågat dem, fann han att de ej varit inne i dessa rum, hvilka, hade de sagt, numera alltid voro tillstängda såsom mr Comel väl visste. Jag trodde att jag skulle kunnat redogöra för hvad dessa steg hade att betyda, men jag ville ej säga