Göteborgsposten – 16 april 1867, sida 2

nade högre uttryck. Hoa var ett vackert exemplar af sin klass, men skulle aldrig likt Aline kunnat blifva misstagen för att tillhöra en högre samhällsställning. Mina affärer förhindrade mig att besöka Comel vid nagon annan tid än på qvällarne, och hans lif måtte ha virit ganska dystert under dagarne, då Clemence sylselsat e sig med sin binda matmor. En qväll, då Comel och jag sömnigt suto och srmelade domino, inbar portvakten i rummet ett stort paket böcker. För mademoiselles räkning, yttrade karlen hastigt och gick åter ut. Jag förmodar, att Clåmence liser mycke! för mille? anmärkte jag. Ja svarade Comel, läsnin. gen börjar så fort frukosten är öfver, och varar hela eftermiddagen. Jag erinrade mig de långa lästimmar som uppfostrat Aline, och kände mig glad öfver att den stackars Isabelle ännu bibehöll sitt förra tycke för böcker Några minuter senare kom Clmence in och jag tog afsked. En afton tidigt på sommaren, då äfven den dystr: förstaden såg lycklig ut och den förtorkade trädgården det gamla hotellet antagit en gludare karakter, träffade jag en obekant besökande i Comels rum. Det var en hög rest, mörk, svartögd och svartskiäggig man, omkring tretio sju år gammal, med militärisk hållning och oförskräckt, till ochmed djerf min. Clmence som icke lemnade oss st tidigt som vanligt oresenterade honom för mig under nami af Deligay och tillade med en hviskning: En kamrat til den stackars Charles; densamma som förde brefvet frår hans dödsbädd i Brässel. Deligny var en angenäm sill