Göteborgsposten – 16 april 1867, sida 2

—————— — —— — del af Paris dit jag sällan begaf mig, och detta ledde ter till en upptäckt som förorsakade mig öfverraskning och oro. Seende mig omkring med en nyfikenhet som väcktes af den för mig jemförelsevis nya scenen, föll min blick på en man och en qvinna, långsamt gående framåt och inbegripna i ett ifrigt samtal. Det var Clåmencc Comel och Achille Deligny. Detta var den timma vid hvilken det hette att Clemence alltid var sysselsatt med att läsa för Isabelle de Corandeuil. Naturligtvis drog jag häraf den slutsats som var närmast till bands, en slutsats som ej var hedrande för Clömence och långt ifrån smickrande för Comel; och dermed tycktes det som saken kunde ha varit slut. Jag var ej den person som kunde underhållna, ej heller var Paris det ställe som kunde fostra nägra skrupler i ett dylikt afseende, och jag skulle måhända ha inskränkt mig till en sarkastisk anmärkning öfver därskapen af ett så olika giftermål som det emellan Comel och Clmence, samt uttryckande af min förhoppning att den gamle narren icke måtte få veta om det — hade icke en oöfvervinnelig instinkt varnat mig att under detta förhållande hvilade en far för Aline. Drifven af nyfikeahet gick jag på aftonen till det gamla hotellet i förstaden, och då jag fann Clmence och Deligny båda närvarande, berättade jag Comel om expeditionen på morgonen och omtalade med något eftertryck timman, då jag passerade genom Rue des Augustins. En snabb blick, snarare al ömsesidig lyckönskan än af fruktan, utbyttes emellan Deligny och Aline, och jag ledde derefter konversationen lätt i annan bana.