Göteborgsposten – 16 april 1867, sida 1

gaf jag mig temligen ofta till det dystra hotellet i Faubourgen, ty Jean Comel var sjuklig och mille de Corandeuils blindhet gjorde Clemences delade sysslor mödosamma. Den gamle mannen tyckte om mitt sällskap, och alldenstund han var af en sträng natur och vanligen tystlåten i afscende på hvarje ämne, som kunde antagas dju t uppröra hans känslor, så sparade han mig hvarje ommämnande af min son. M:lle de Corandeuil råkade jag aldrig; hon hade i bottenvåningen ett rum, hvars höga trånga fönster, skuggade af de kantiga bladen på en vinranka, som rantrifdes, vette ut den stela dystra gården, hvarest några få blommor och dvärartade växter stodo under det föga gynnsumma inflytandet af de höga byggnader som inneslöto dem. Detta hus och denna trädgård voro alltid dystra, och Aline hade ej denna inneboende smak för lyx, hvilken tillhör la grande dame, hvadan aldrig några särdeles vackra arrangemeuter der vidtogos; men det föreföll mig att hela stället blef allt gråare och dystrare och att öfver detsamma sridde sig detta nakna utseend af att allt blott är beräknadt för nyttan, som alltid kan iakttagas i en blind persons boning. Jag råkade Clemence hvarje gång jag besökte huset, men hon dröjde blott några minuter, och sedan hon sett att Comel och jag börjat vårt vanliga samtal, brukade hon säga något om mademoiselle och lemna oss. Jag må här nämna, att Clemence vid denna tid var en omkring tretiosex års qvinna med fördelaktigt utseende, af ett vekt och undergifvet sumt, såsom. jag alltid trodde, pligtkärt lynne. Hon var liten och smärt till växten och hennes drag, ehuru täck i, sak