Göteborgsposten – 15 april 1867, sida 2

— — lokal. — Det af tillsatta komiterade uppgjorda förslaget om nya kyrkogårdens utvidgande har blifvit med stor majoritet antaget. nn — mp Från Utlandet. Iikasom det kort före kriget mellan Österrike och Preussen var vanligt, att man fick höra många påstå, att ingen fara hotade Europa, på samma sätt nu. Det finnes ej få, som tro, att det hela skall upplösa sig i en mer eller mindre liflig depeschvexling mellan diplomaterna. Utan att vilja göra anspråk på den föga prisvärda egenskapen af att vara olycksprofeter, tro vi dock, att ingen bör låta sig bedåras af fredstendenser, derför att i närvarande ögonblick diplomaterna ha sig uppdraget att handskas med de politiska förhållandena. Ty det står under alla omständigheter qvar, att den franska allmänheten är i högsta grad uppretad, och lika mycket det, att den tyska ej är hugad att gifva efter, så segerrusig som den är. Saken är de facto redan utträdd ur diplomatiens område och inkommen på folklidelsernas. Det fordras mer än vanlig skicklighet att bringa den derur. Times pariserkorrespondent, merändels väl underrättad och ingalunda af dem som vill göra i uppskrämmande tendensrykten, såger sålunda bl. a.: Jag erinrar mig ej någon tid, alltsedan presidentvalet 1848, fastän många vigtiga händelser inträffat sedan dess, som mera oro och enerverande modlöshet rådt inom alla samhällsklasser, än i närvarande ögonblick, och allt detta förvärradt genom regeringens ihärdiga tystnad angående de frågor, som uppröra den allmänna meningen. Det råder en känsla af missräkning och någonting mer bland dem, som voro vana att sätta obegränsadt förtroende till sina herrskares skicklighet, ty de inse, huru fullständigt de försäkringar bedragit, som af premierministern afgifvits inom lagstiftande kåren: neml. att Frankrike ej hade något skäl att beklaga sig, men all orsak att glädja sig öfver hvad som egde rum i fjor; att Tyskland var mindre starkt än förut; att det nu var sönderbrutet i tre fragementer i st. f. att vara ett kompakt förbund; att Preussen var skiljdt från att hysa några vidare ärelystna planer, — men icke ett enda ord om Luxemburg eller Belgien. De inse nu, att Preussens hela politik är ett förkrossande svar till hr Rouher; att denna teori om de tre fragementen är skingrad genom fördragen med de sydtyska staterna; att alla hemliga planer i afseende på Belgien äro besvarade genom grefvens af Flandern äktenskap med en prinsessa af Hohenzollern, och att anspråken på Luxemburg äro bemötta genom hr Bennigsens interpellation i nordtyska parlamentet, genom agitationen inom Tyskland och vädjandet till de makter, som undertecknat 1839 års fördrag ... Sanningen är, att man tror, det Frankrike drifves in i ett krig med Preussen. Det är under sådana omständigheter ej öfverraskande, att en allmän stagnation uppstår inom affärsverlden, och att den kommersiela samt industriela företagsamhetsandan blir förlamad!. Dessa uttalanden till en sådan organ som Times äro utan gensägelse särdeles vigtiga. : Härtill komma äfven andra pariserkorrespondenters utsago. Köln. Zeit. för i Thorsdags innehåller sålunda ett bref från Paris, hvari säges bl. a.: En del deputerade hade för afsigt att i förening med flera senatorer till kejsaren öfverlemna en petition, hvari de bådo honom upprätthålla freden; men statsministern Rouher lät upphofsmännen härtill veta, att kejsaren ej skulle emottaga en sådan depesch. Man talar redan i Paris om, att en fransk flotta kommer att afsändas till Östersjön. Såsom chef för densamma nämnes v. amiral Fourechom. i Times antyder äfven något sådant i sin Cityartikel för sistl. Måndag, der bladet yttrar, efter att hafva framhållit, hurusom alla värdepapper fallit, att detta härleder sig trån den i Paris herrskande oron för ett krig: Folket inser nu, att det litat endast på tanken, att den stora utställningon skulle föranleda ett tillfälligt iakttagande af fred, och har ej vederbörligt uppskattat händelsernas snabba gång, som tvingat kejsar Napoleon till handling. De ringa formaliteterna vid utställningens öppnande och en mängd närbeslägtade antydningar återkallas nu i minnet såsom omständigheter, hvilka kunde tjenat till förberedelser, och man skulle nu bli föga öfverraskad af att höra, det den anticiperade fredsfesten uppsskötes till nästa år. Alla synas öfvertygade om, att om ett slag skall slås, skall det slås utan uppskof, och att följd deraf uppskofvet icke — OR SEEN — Jag visste att Aline, efter att ha vunnit sin enom sin skönhet och slughet, bibehöll och