och beflekande sitt ansigte med sina hiader tills allt var kullbordedt. Jag band till locket med ett starkt snöre, vid hvilket jag fästade ett stycke jern. Derefter kastade jag Alines kappa öfver min arm och dolde dermed min börda fulikomligt. Vi utbytte ej ett ord förrän jag hunnit nära dörren, då Aline sade: — Jag har sagt dig att Clmence vet allt. Hon måste tro att barnet lefver, eller ock skulle hon tro att jag dödat det. Henucs samvete skulle förmå henne att förråda mig, liksom det nu beveker henne att bistå mig. Jag måste öfverlemna ett numreradt hittebarnskort åt henne att förvara. Hvad skall det vara för nummer? Finnes det många enfants trouves i L? — Jag vet ej. I detta ögonblick fiick jag se ett kort klumpigt måladt i blått på ljusskrinet. Det var n:r 608. — Jag skall skaffi ett skrifvet kort åt dig, sade jag; pastorn skrifver sådane för församlingsutlottningarne. Vi skola taga 608. Ännu en gång gick jag ut i natten. Denna gång vände jag mina steg mot vigen som ledde till Corandeuil och gick vidare tills jag stannade vid den förfallna qvarnen och tätt invid den djupa forsande strömmen. Jag stod på en af de nedfallna stenarne, hvilka tjenat Charles Comel till sittplats, då han och jag samt Aline sammanträffade på detta ställe. Framåtlutad kastade jag skrinet i forssen. Jag hörde det dofva plumpsandet, såg huru vattnet delade sig och skimrade i månskenet, hvarefter den snabba strömmen återtog sina vanliga enformiga sorl.