nes ansigte kunde naturligtvis icke ses af mig, men hon utstötte ett klagoljud af blandad ångest och svaghet och teg för öfrigt. Jag tände ljus, och då jag såg på henne forfärades jag af hennes utseende. Hennes ögon voro ihåliga, hennes kinder bleka och insjunkna, hennes läppar blodlösa. Hon satt ihopkrupen på stolen och händerna hängde hjelplöst nedåt. I detta anfall af svaghet såg jag alla vära planers undergång. Jag öppnade min rock, lade det lilla liket på hennes knän och bönföll att hon måtte hemta mod och betänka nödvändigheten af att handla genast. Efter förloppet af en minut yttrade hon: — Hvarför har du barnet tillbaka med dig, Antoine? Jag framställde alla skäl jag kunde utom ett: detta enda gissade hon. — Och emedan du trodde att jag skulle tänka det du fullbordat mitt verk. Nej broder, för att begagna de dårars uttryckssätt hvilka omgifva oss, du och jag äro ej goda, men vi äro ej så dåliga, att vi skulle vara i stånd att mörda ett barn. Mitt barn har verkligen dött genom mitt förvållande, med mitt uppsåt. Och nu, Antoine, hvar skola vi begrafva det? Under det hon nu talade tilltvingade hon sig sitt förra lugn och började sträcka ut likets små lemmar samt ordna det döda barnets kläder. Jag sade henne min plan, och hon samtyckte under tystnad., Ett litet träskrin, i hvilket några ljns af bättre slag än det vi vanligtvis begagnade förvarades, stod i mitt rum. Jag vek ihop en silkesduk och utbredde den likt ett lakan i botten af skrinet samt lade derefter det lilla liket dit. Modren satt bredvid, tyst