angeläget vara att redan i början uttala denna sin åsigt, med anledning deraf att visserligen alla äro ense om, att såderneslandets framtida säkerhet kräfver ett starkare försvar än det närvarande, men att meningarne åter äro delade i afseende på det mått af uppoffriogar, dels af personlig och dels af ekonomisk natur, som hvarje medborgare härför måste underkasta sig, i det neml. många fionas, som förmena att detta ändamål genom val af vissa organisationsformer kan vinnas med vida mindre uppoffringar än hittills. Utskottet öfvergar derefter till att lemna ett kortfattadt referat ölver de till detsamma öfverlemnade motioner, bvilka äro nio till antalet, nemligen från Första kamma en af frih, A C. Raab och från Andra kammaren af hrr S. A. Hedlund (tvenne). S. Nilsson, A. Reutercrone, C. F. Ridderstad, A. W. Ubr, O. F. Brunberg och Per Nil-son. Af dessa lär det väl egentligen vara de af fribere Raab och hr S. A. Hedlund afgifna jemte det af br Uhr såsom sitt eget upptagna, af major Stjernsvärd författade, som synas nnehälla några mera utarbetade organisationsförslag. En kort framställning af den riktning, i hvilken de flesta europeiska länders krigsförsattningar utvecklat sig, ger utskottet anledning framhålla nödvändigheten af en sådan organisation, att den efier farans olika storlek kan uppsvälla i olika grader, att man således antager en fredssot och en krigsfot, denna senere dels storre och dels mindre, vidure ersättningstiupper, på det aktiva ameen må kunna hållas tufftalig, och slutligen särskilda, ull ortförsvaret afsedda trupper, och dessa al tvenne slag, newl. krigsreserven och den egentligen landtstormen, hvilken senare under vanliga förhallanden bör kuona pärakna den förra såsom kärna. I afseende på dessa de särskilda beståndsdelarnes styrka sramhaller utskottet, att en armces storlek beror I sframsta rummet på de uppoffringar, som kunna göras för krigsbildumgen och för anskatfande af alla till utrustningen hörande materiela föremal jemte tillräckligt godt beläl, samt att dernåst den väntade fiendens antagliga styrka måste tagas i betraktande. I dessa hänseenden anser utskottet, att den svenska aktiva armen, för så vidt ortförsvaret är så ordnadt, att den ej för den skull behosver splittras, kan, om den utgör mellan 80 och 90,000 man, lemna ett fullt tillfredsstallande försvar, då ej gerua antagligt är, att fienden, hvilken vi väl egentligen endast kunna vänta komma från andra sidan Östersjön, skall kunna i vårt land hålla samlade på ett ställe mer än 100,000 man, samt dessutom för honom alltid blifver en nödvändighet att före vinterns början, då genom hafvets tillfrysande kommunikation.n med hemlandet stänyes. hafva fälttåget afgjordt. Naturligtvis inbegripes också härvid den ifrån Norge påräknade kontingent, 15 a 20,000 man stark. För ortsörsvaret emot spridda fiendtliga aldelningar påräknas landtstormen, för bhvilken krigsreserven skall utgöra kärnan. Euligt denna organisation skulle vid olika grad af fara krigsfoten kunna, genom inkallande af en, två eller trenne beväringsklasser. höjas till 50, 70 eller 90,0v0 man. Stammen antages nemligen vid mobilisering till effektiva 30,000 man. hvarje beväringsklass till omkring 20,000; då bevaringsaren utgöra 6, skulle den sista klassen inkallas först o. s. V., hvarigenom de trenne yngsta skulle komma att utzöra de s. k. ersattunmngetrupperna, hvilka böra uppgå vill åtminstone halfva beloppet af den aktiva armöene styrka eller 45,000 nan. Men om älven en öfverlägsen fiende ej förmår samla mer än olvan antagna styrka kan ban dock använda sina ofverskjutande stridskrafter ull företag mot landets aflagsnare delar, hvilka ligga utom den aktiva armeens verkningskrets. Och som Sverige sakaar fästningar till dessa landsdelars skydd, mäste de, då man antager att aktiva armåen ej tör detta anuamål bör splittras, försvaras al särskilda derför på hvarje ort afsedda lokala afdelningar. Detta ortlörsvar bör likväl ölverallt vara så stark, att det med hopp om framgång kan motstå tiendens asdelningar. Derjemte bör en del eraf vara fastare Organiserad, an den öfriga deleu, för att genast kunna upptaga striden med fiendens krigsvanda trupper, till dess åte:stoden hunnit samla sig. Hårigenom uppkommer den s. k. krigsreserven, ull skilnad från mussan al ortförsvaret eller landstormen. Krigs:eserven bör, såsom ofvan nämndt är, ätven kunna användas till fästningsesättningar — lör hvilket ortiörsvar den aktiva are me6en såiedes ej heller behöfver splittras — samt derjemte ofses till ersättning af liana förluster och arucens omedelvara förstärkande för handelse af nagon vtoörmodad olycka, så att landet aldrig kan blilva forsvarslöst. Allt hvad till ortförsvaret hörer, har emellertid curakteren af tillfälligt uppbåd samt bör derföre allenast anses såsom en ofvergangskrigstjenstskyldighet, hvilken ej kan utgöra någon egentlig tunga för befolkningen. Som detsamma likväl öfverallt på landets vidsträckta omraie måste vara lika fördeladt, torde krigsreservens styrka ej böra antagas mycket lägre än den aktiva armåens, i. ex. till 70 eller 80,000 man, hvarjemte landstormen bör omfatta alla vapenföra män, som ej på annat sätt användas för landets försvar, och hvilka enligt ungefärlig beräkning skulle kunna uppskattas till ewellan 2 och 300.000 man. Sammanläggas alla ofvannämnda siffror, skulle landet till sitt försvar kunna. förfoga öfver 4 eller 500,0v0 man, hvilken styrka torde kunna a18:8 motsvara hela den stridbara delen af belolkningen. Och då till en början allenast den aktiva armåeen, och de ersättningstrupper, som med densamma efter krigels början skola införlifvas, böra hafva fullständig uppsättning af befäl och materiel, torde de uppoffringar, svenska folket härför nöngas underkasia sig, isyonerhet om de fördelas på en viss tidrymd, ej behötva blifva större, än att de utan öfveranstrångninz böra kunna bäras, Sedan utskottet sålunda i allmänna drag redogjort för den organisation det anser såsom len rik