Göteborgsposten – 13 april 1867, sida 2

lTII-IS HAUS AtNIIU ÅJ I 19D1AI AIIUUIAU 107 beremot är från Landsort ingen drit-is synlig till sjös. Från Utlandet. I De goda tyskarne börja mer och mer invagga sig i sina drömmar om Luxemburgs tyskhet. En national rörelse sprider sig inom det stora saderneslandet, hvarifrån man gör anspråk på Luxemburg som tysk jordmån och vill intörlitva det i det nya tyska riket. Nationalzeitung al d. 8 d:s innehåller en längre artikel, hvari denna nya ståndpunkt omständ ligt motiveras. Preussen, heter det, kan ej villåta, att till de stora förluster, som Tyskland redan lidit vid sin vestra gräns (Elsass, Lothringen, Strasbourg), skall ytterligare lagvus förlusten at Luxemburg; Tyskland, som vu är starkt och mäktigt, måste tör alla tider gora sig försäkrad om denna Gränzmark!. Dessutom: om Frankrike tår Luxemburg, skall det icke då med det aldra första begära Saarlouis, Landau, Rhenhessen o. s. v.? Alltså, neldre ett krig genast, under det vi ännu ha öfvermakten, än senare, då Frankrike blitvit tärdigt med sina rustniogar! På ungefär sam ma sätt argumenterar Weserzeitung, som jemte Nat. Zeit. tillhör det tyska nationalpartiets anseddaste organer. Luxemburg är nu ett hotadt tyskt land, en verlassene Bruderstamm. I Preussen har denna stämning fått uttryck i Benningsens bekanta interpellation, hvilken mottogs med allmänt bifall inom det nordtyska parlamentet. Senare har det förut nämnda krigiskt stämda solkmötet hållits i Berlin. I Stuttgart har nationalpartiet å ett talrikt besökt möte antagit följande törklaring: -Det församlade tyska partiet uttalar sin lifliga tillfredsställelse med den luxemburgska frågans behandling i det nordtyska parlamenvet och hyser den fasta öfvertygelsen, att ätven Sydtysklands folk vilja tor Tysklands intresse och nationalära med glädje åtaga sig ett krigs uppoffringar och bördor om en trämmande makts begär efter ett tyskt gränsland icke låter sig på annat sätt afvärjas. D. 7 d:s har ett stort olkmöte egt rum i Heilbronn, sammankalladt af det nämnda tyska partiets ledare, för att gitva ytterligare reliet åt den antagna resolutionen. I Baiern har dervarande naionalparti tillsändt alla medlemmarne af andra kammaren en adress till undertecknande, hvilken är ställd till ministerpresidenten Hohenlohe och till slut lyder sålunda: -Om det än är Preussen, som är först och främst berättigadt att värna om sina fördragsenliga rättigheter, har dock åtven Baiern pligter att upptylla mot Tyskland, och vi skola helsa det som sorsta vinsten ar alliansfordraget af d. 22 Aug. 1866, om Baiern vill tydligt och öppet forklara, att det med alla sma krafter änker försvara det hotade tyska landet. Eder Durchl. kan vara otvertygad om, att ni skall i balerska folkrepresentationen finna ett kraftigt stod vid alla sordringar, som ställas till oss, då det gåller att föra en energisk politik till Tysklands lörsvar!Luxemburg har alltså blifvit ett hotadt tyskt gränsland, som skall försvaras, lixasom Slesvig på sin tid. IIuruviaa luxemburgarne sjellva önska ett sådant försvar, eller enligt hvilken rättsåtkomst Tyskland har att blanda sig i detta lands angelägenhet, derom är det ej längre tal. Naturligtvis har denna rörelse inom Tyskland väckt etw obehagligt uppseende i Frankrike och ånnu mera retat stämningen derstå des. La France yttrar om mötet i Berlin och dess krigiska resolutioner: Dylika opinionsyttringar äro så mycket mera betecknande, som de framkomma under en regering, hvilken ej vant oss vid skonsamhet mot den allmän-. va meningen, då denna strider mot hennes planer Om derför berlinermötet kunde obehindradt fatta beslut, så är det tydligt, att regeringen ej fann det tidsenligt att inskrida och att hennes tålamod gör henne på visst sätt solidarisk med detta upprop till folklidelserna. Under närvarande förhallanden kunna dylika demonstrationer endast synas djupt beklagansvärda; de otverreta folkets känslichet samt öppna dörrarne på vid gafvel för repressalier, hvilka äro svåra art tylu, om det folk, som man uppretar, heter Frankrike. eLiseri yttrar om samma möte: Detea möte skall framkalla en känsla af smärta ich haru bos alla. som bära namnet frausmån. Unier det tyskarne, Bisma cks fräcka beriinare, samlas Jl fräcka mertings och göra sig till djerlva anhänsave af en utmanande politik, ga vi i var ensamhet mkring, utan att känna den elektriska gnista, som ist öm mer från de af päetmotism litvade massorna. la! Vore vi frin, skulle vi kunna församlas såsom reussarne och besvara Alhambra-manitesrationen med u tolkdemonsiration; helt säkert sku Ile B smarck batenka sig två ganger, innan ban drof suken pa sin apets. Skall tolkrörelsen på båda sidor om Rhen tilltaga i samena man som hittills, skall, vi upprepa det, hvarken Napoleon eller Bismarck sunna bålla kriget tillbaka. Parisertiduingarne omtala, betecknande nog. alt våldsamma slagsmål återigen egt rum på Marstältet mellan franska och preussiska AA AS — ——